söndag 14 december 2014

Andra advent avklarad, allt annat avstannar.

Eller stackars svettiga sjuklingen skriver soffsittandes

Det börjar som en föraning av nackspärr på jobbet. Jag går en timme tidigare just den dagen, inte för den skull utan för att jag ville vara med vid grabbens gitarruppträdande på kvällen. Jag får mer och mer huvudvärk, sedan hamnar jag plakat i soffan hemma och har väl mer eller mindre halvsuttit här sedan dess. Febern steg snabbt och jag orkar ingenting annat än att knapra piller och möjligen spela Candycrush eller hänga på Facebook när pillren verkat något. Givande dagar med en underton av ironi. Men när sonen köper med sig en påse djungelvrål bara till mig, och dottern fixar mysbrasa och drar igång en thriller då har man fått rätt fina barn. Man kanske är extra blödig när man är sjuk men det är sannerligen härligt att känna deras omtänksamhet. Allra helst vill jag bara få en kram. Men det är omöjligt för alla flyr, är livrädda och vill absolut inte få det jag har i julklapp.

Imorse var det tredje natten med feber och jag börjar dagen med en Ipren och blåbärssoppa. Undrar vad jag ska göra idag? Halvsitta i soffan..? Jag funderar på allt julpyssligt jag hade tänkt att hinna med. Tiden står inte stilla även om det känns så här i soffan. Pepparkakshuset, julgardinerna, pyntet och julklappsinköpen väntar fortfarande snällt på att-göra-listan. 




måndag 8 december 2014

Föregångaren Flack försakas för fagra fru Forssell, fixar föredömligt framträdande framför förändringsfientligt folkhav.

Här i Närke gnäller man dialektalt och på alla sätt och vis säger ryktet. Det gäller förstås inte dig och mig men alla andra runt om i socknen. Är det oförtjänt eller bottnar det i nån sanning? Är vi så gnälliga som det låter?  Skulle Peter Flack inte leda det traditionsenliga evenemanget O helga natt i år?

"Nä det går aaldrii.."

Istället kommer Gry Forssell ut på scenen framför Nikolaikyrkan på Stortorget i ett typiskt Tv4-jippo, betydligt snyggare än föregångaren. Hon leder showen bra, en fantastiskt bra show en fantastisk dag med fantastiska artister och med en helt fantastisk stämning om jag får citera henne själv och ändå hörs sorlet av buandet från flera håll i publiken. Det enda jag fick lust att bua åt var att vi inte anlände i tid utan hamnade alltför långt bak i vimlet bakom alla långa farbröder med höga toppluvor. Scenen i fjärran fick istället beskådas via storbildsskärmen intill.




Regnet hängde i luften men ändå kom julen till torget den här andra advent. Årets stjärnor drog en rekordpublik på trettiotusen människor läste jag någonstans och jag undrar samtidigt vem som sprang runt och räknade oss alla. Carola, Peter Jöback, Sean Banan, Åsa Fång och årets lokalartist Malin Stoetzer utgjorde den fjortonde upplagan och det var inte Sean Banan som fick äran att sjunga O helga natt. Jöback gjorde den storslaget, herr Banan var knasig som vanligt och Carola.. ja hon är bara magisk. När så programmet led mot sitt slut blev vi ombedda att dröja kvar en stund för en del omtagningar. Det var visst något strul med ljudet under inledningsnumret. Ett svagt buande ljud misstänker jag..




söndag 7 december 2014

Börjar bli besvärligt bloggande, borde bannemej blanda begynnelsebokstäverna...


Mitt sätt att bearbeta saker som händer är att skriva om det.
Jag fattar trögt annars och det räcker inte att bara älta runt det inuti huvudet. Jag behöver få ut det i skrift, förvalta det i omsvepande mer eller mindre pompösa ord, kasta om och vända ut och in på. Utkast efter utkast, jag suddar, skriver på nytt, tar bort, lägger till och suddar igen tills det till slut håller rätta måttet i jämförelse med det som hänt mig. Jag vill skapa en bild, måla en tavla fast utan pensel och färg. Det skulle aldrig bli så snyggt som jag ser det. Med målande ord gör jag mina tavlor, för att göra en tavla då och emellanåt är bara fullt mänskligt.




tisdag 2 december 2014

Jajamensan jag jagar Jerusalem, Jesusföljare jammar järnet

Jag måste ha fått smak på rockkonserter på senare år. Helst stå längst fram och känna trycket, nästan försvinna i röken från scenen och från riktigt nära håll uppleva stämningen. Jerusalem, rockbandet med historia avslutar sin turné Father2son med en sista spelning i Falun. Sonen och hans fader följer med för att uppfylla temat och visst vi har en bit att åka men vadå..

"Då vi anlände till Jerusalem välkomnade bröderna oss med glädje" Apostlagärningarna 21:17

När turnén startade i våras med den allra första konserten i Örebro var vi också på plats. Den gången hade vi dock 17,5 mil närmare enkel resväg. Min halvofficiella recension från det tillfället kan du om du vill läsa om här. Då fick jag inte höra "City on fire" så ger jag dem ett nytt försök efter att mer eller mindre fått löfte att den skulle dyka upp på låtlistan vad det lider. Så när annars än när turnén verkligen lider mot sitt slut. Att närvara på både den första och den sista spelningen kändes som en total helhetsupplevelse och en rolig bonus med grabben sista gången.

"Så ska de sista bli först och de första sist.." Matteus 20:16 
Betyder det att jag borde ha stått längst bak..? 

Lugnet i Falun blev allt annat än lugnt den här kvällen. Alldeles mitt emot mig står den absolut tuffaste sextiofemåringen i rockigt svarta kläder, tunga kängor, tatuerad och med ett gitarrband i stil med ett patronbälte i svart läder. Krigsmannen är rustad och levererar sång och gitarr med sådan kraft att han så klart slår av några strängar.

"Jag är Alfa och Omega början och slutet på allting" säger Herren Gud, han som finns till, alltid har funnits och alltid kommer att finnas, och är den som har all makt." Uppenbarelseboken 1:8



City on fiiiire! yeah!




söndag 30 november 2014

Åttiotalets årskurser återkommer, åh åldrade återses ånyo

Jag har fått åka tidsmaskin med en vän.
Vi åkte till en tid då vi var små, osäkra, jätteblonda och som mest lekfulla. En sorglös tid åtminstone till en början, innan världen skakades om mest för henne. Idag känns det helt overkligt att få möta en så rar tjej från skoltiden som jag inte sett på evigheter. Jag kan inte ens minnas den där sista dagen vi sågs eller varför vår kontakt ens upphörde. Jag har tänkt på henne många gånger, hur livet snabbt kan ta olika vändningar och jag ser henne framför mig i vår skolas gymnastiksal. Vi hade varsin likadan gymnastikdräkt, en sådan där gullig som påminde om en baddräkt med volanger på. Hennes var blå och min var rosa, hon var smal och jag var aningen korpulent. Hon var både söt och smart. Själv borde jag nog ha kunnat räkna ut att i möjligaste mån försöka undvika rosa för att minska risken att påminna för mycket om en liten gris..




Vi växte upp och livet drabbade oss i olika städer, skapade familjer med äkta män, barn och djur, arbete, vardag och allt det där som får tiden att rulla.
Idag har hon med sig sina vackra döttrar och att se den yngsta flickan med ett påtagligt arv från sin mors ansiktsdrag är som att titta på min vän från förr. En mycket märklig och hisnande känsla och med ett tidsperspektiv som både blir nära och avlägset på samma gång. En fantastiskt fin dag för ett kärt återseende och allt är precis som då, naturligt, enkelt och med många skratt. Tiden kanske har runnit ifrån oss men inte vänskapen. Första advent blev en glädjedag och vem nämnde åldrande? Eventuella rynkor syns i alla fall inte i det dunkla adventsljuset. Men nu ska det inte gå dryga tjugo år till nästa gång vi ses för DÅ kan vi prata rynkor..det är säkert.







fredag 28 november 2014

Måste mjukstarta morgonen med mina mikrominuter

Jag tänder skimrande ljus varje morgon så även den här,
trots att advent närmar sig och man egentligen bara får lov att tända ett.
Det är min stund att finna lugnet, mitt i familjekaoset med kö till badrummet, trängsel i köket och stressen i allt som ska hinnas med just den här dagen. En halvtimme unnar jag mig i tystheten i min låtsasbubbla. Några levande, fladdrande ljus i morgonmörkret, en enorm kopp te som jag aldrig hinner dricka upp innan det kallnat, två perfekt kokta ägg och en skål yoghurt toppade med hallon. 

Så vaknar jag, så samlar jag kraft för dagen och så måste jag få vara en stund. Låt mig bara vara så, snälla fråga inte om jag har tvättat den där tröjan och om jag har tänkt på vad vi ska ha till middag ikväll eller om jag har koll på att det är öppet hus på skolan nästa vecka och att läkartiden är på onsdag... Vi tar det sedan, nu är jag här i min bubbla och jag kommer ut om tjugo minuter ungefär.





söndag 23 november 2014

Förbereder Fejsbok för finurligheter

En del är korta andra långa. Ibland skriver jag mer, ibland mindre och ibland mer eller mindre bra. Kanske också hellre än bra men hellre bättre än inte. Ofta skriver jag sällan. Men sällan eller aldrig att jag slutar älska ordet och meningen.. med allt.

Så lyder min lätt knasiga introduktion, då jag nu vågat ta klivet ut att dela mina texter på Fejsbok. När jag häromkvällen peppade och pushade mannen att skapa en sida för sina bilder och sitt vackra fotograferande, växte tanken till handling även för egen del. Så här blev det spännande resultatet:





När jag var liten ville jag bli skådespelare eller författare när jag blev stor. Det blev jag inte. Men jag har kanske ännu inte blivit riktigt stor. 
Trots att tiden nästintill utrotat redskapet man använde, det som lämnade knölar efter sig om man skrev för mycket, kan inget hindra mig från att skriva utan pennan nu om allt knäppt jag tänker på, om lyckorus och tårflöden och allt däremellan, om drömmar och om mardrömmar..

Välkommen att följa mig även på min nya sida
"Jag är som en öppen bok" ett uttryck i sanning. Vi ses! 








lördag 22 november 2014

Begåvad Birro berättar, belyser budskapet

I sin studieuppgift på retorikkursen har tjejen valt att tala om yttrandefrihet, så när jag får läsa att Marcus Birro kommer för att tala i vår stad den här torsdagskvällen vill hon följa med och höra vad han har att säga. Med anledning av flera av sina raka texter som upprör, påverkar, berör och upprör återigen har han fått tagit emot många käftsmällar. Yttrandefriheten stryps och ordet kritiseras med verbalt näthat, spott och spe och till och med mordhot. Birro flyr för att söka ro och styrka, reser sig med fridsfursten vid sin sida och fortsätter sin turné i Sverige. Vi sätter oss ned en stund för att lyssna. Han har Göteborgshumorn med sig i sitt framträdande och det ger en hel del skratt bland oss alla som samlats i bänkraderna. Men när han läser sin dikt om den son han fick och förlorade vid födseln är skratten avlägsna och själv bryter jag ihop. Så naket och avskalat och alla äkta känslor rakt in i verklighetens hjärta.

Strax därefter följer en illa tidsmässigt vald paus för nu är mina ögon rödgråtna och kinderna blöta.
Ett möte med Birro vid bokbordet och en signering i den nyinköpta boken. Jag ville säga något uppmuntrande men var tagen av stunden och fick bara ur mig något löjligt i stil med att han "inspirerar till att snyta sig i gardinerna.." var kom det ifrån liksom? Antagligen något han sagt tidigare i ett mer betydande sammanhang, men när det kom från mig så där lät det rätt banalt. Jag räddade situationen lite snyggt genom att snabbt börja prata med min egen storebror som stod stationerad där alldeles intill Birro för att kränga massor av hans böcker.



Ett par dagar senare tar jag med mig boken ner i mitt skummande varma bad och läser tills vattnet blir kallt och allt skum är borta. Öppet och rakt beskriver han sina misslyckanden, målande och hjärtskärande läser jag om den stora sorgen och om svåra stunder.
Han vittnar om Gud som är räddningen och centrum i allt, trots att man inte får. Han låter sig inte tystas utan vill prata om den stora kärleken på samma sätt som nyförälskade par inte kan hålla tyst om det som sprudlar dem emellan. Som offentlig person är Birro en stor förebild mitt i stormen.

och jag.. jag inspireras att våga skriva och att snyta mig i gardinerna..







söndag 9 november 2014

Föredömlig far friar förtvivlan, frälser, förlöser - förmedlar förstklassig faderskärlek

eller
Sjukhussängens sjuttiofemåring sjunger själsligen

När det är fars dag för alla världsbästa pappor firar vi pappan till mina barn med god mat, smaskig efterrätt och några små presenter. Vi ger våra fäder lite välförtjänt uppmärksamhet, kanske pysslar om dem lite extra och berättar för dem att vi uppskattar deras närvaro och omsorg. Om man nu har en levande, närvarande pappa som bryr sig förstås. Det finns rötägg därute som inte vill veta av sina barn, sådana som kanske finns där men är våldsamma ynkryggar och handgripligen slår sina barn. Fäder som misshandlar mentalt och skadar sina barns känslor för livet. Tyvärr finns inget körkort för föräldraskap och det är säkert med stor sorg och en klump i hjärtat dessa drabbade barn plågar sig igenom en dag som Fars dag. Eller så bryr de sig inte alls om det, för förhoppningsvis har de fångats upp av någon annan som kramar om dem alla dagar oavsett. Någon som talar om för dem att de är älskade och visar att de är trygga i den famnen. Allt det som den stackars pappan valde att förlora.  

Men så tänker jag också extra mycket på min egen pappa som jag saknar.. Jag hade gjort vad som helst för en möjlighet att få köpa en slips till att ge honom. Eller ett par tofflor, det gillade han. Han sover nu i väntan på uppståndelsens dag.

..och varje gång jag hör sången "10.000 reasons" blir jag så berörd i den sista versen. Kan inte hindra tårarna från att helt och fullt blöta ner kinderna. Den påminner mig så mycket om mina sista besök hos pappa och beskriver hela den känslan av glädjen och friden hos Gud som han bar med sig in i livets slut där i sjukhussängen. För precis så var det, själen fortsatte att sjunga..


Så här är den svenska översättningen:

Sjung som aldrig förut
oh min själ, jag tillber den helige.

och på den dag då min kraft flyr undan
när slutet nalkas för mig en gång,
då stiger mitt lov och min själ skall sjunga
i tusen år och evigheten lång..



När han var för svag för att orka prata eller ens öppna ögonen, är jag övertygad om att han jublade i anden och fortsatte att tacka Gud för allt. Han kändes så levande och pigg i sitt inre och hela rummet var fullt att värme och liv trots att slutet var nära. Vi upplevde att pappa nästan skulle kunna sätta sig upp när som helst glad, lycklig och fri från all sjukdom. Den känslan. Den bär jag med mig.

Det låter kanske konstigt för någon som inte tror, för den som tycker helighet och andlighet bara är mänskligt påhittat nonsens och en del i en sörjandes bearbetning. En inre egen uppfunnen livboj att hålla fast vid för att överleva i de svåra stunderna.. Men jag tror på Jesus, den levande kärleksfulle Gud fadern och den helige Anden. Jag tror på universums, jordens och allt levandes skapare och det spelar ingen roll om du spottar på mig, hånar mig eller försöker banka ovett i skallen på mig. Inget kan få mig att ändra mig och antagligen känner du samma sak ur ditt perspektiv.
Idag är min bön för dig. Våga ta emot kärleken från den mäktigaste fadern, du saknade efterlängtade barn och din själ kommer att jubla i evighet. Amen.









lördag 1 november 2014

Citerar clownen Charlie Chaplin..

..eller rättare sagt Charlie Chaplins mor i pjäsen om deras bistra livsöde.
Torsdagen efter jobbet var det inbokat ett teaterbesök med balkongplats i höstmörkret med mannen.
Han är inte superförtjust i pjäser med musikaliska inslag men får snällt följa med tanten.
Örebro Länsteater spelade denna uppsättning under oktober och det var i grevens tid jag hann få se den. Fattigdom, död och dårskap utspelar sig i en tragikomisk miljö där Chaplin regisserar sin egen film. Sara Lindh är så söt som lilla Charlie i för stora byxor och för trång väst.

Regnet smattrar mot rutorna här idag och jag håller mig inne och bara kurar under filten med musik,
det är faktiskt tillåtet ibland och jag är tacksam över denna lediga dag.

"Han låter det regna över både onda och goda (Matt 5:45) ...fast det regnar mer över den gode för den onde har snott den godes paraply!"








fredag 31 oktober 2014

Kjells konstutställning kostnadsfri, krascha konsten klantigt kan komma kosta

En fredag i anslutning till Allhelgonahelgen stänger vi tidigt på jobbet.
Jag möter upp mamma och tjejen på torget utanför och vi tar en lunch tillsammans över tre generationer. Köttet var segt men efterrätten god och medan vi äter och pratar så bestämmer vi oss för att gå på konstutställning efteråt. Vi tar bussen ut till Brunnsparken för att titta på glaskonst av Kjell Engman (ni vet han som designade glasskon till alla vinnare i Let´s Dance). Han har sina rötter från ungdomstiden här i staden och återvänder med några års mellanrum för att dela sina fantastiska utställningar i speciella miljöer med oss. Denna gång i Globen, den onekligen runda lokalen med högt i tak. Temat denna gång är det onda och det goda med glasskulpturer av änglar och demoner i en rent ut sagt fängslande komposition. I mitten hänger nämligen glasdjävulen själv inspärrad i en hög bur med vaktande änglar i en stor cirkel runt om. Med en magisk ljus- och ljudsättning är det en fröjd att uppleva dessa konstverk. Jag pekade på en skulptur för 65.000:- och nämnde i förbifarten för tjejen att jag önskar mig den i julklapp. Hon kan börja spara nu.



Sedan tar vi bussen tillbaka och ut till pappa på kyrkogården för att tända lite ljus. Grabben klev oväntat på samma buss som oss och gjorde oss sällskap. Vi står där en stund i skenet av alla gravljus och minns och känner stor saknad i tysthet. Alltid i våra hjärtan..




tisdag 28 oktober 2014

Spektakulär show, Skillet spelar sig svettiga - suveränt scenspråk

Tjejen blev eld och lågor när hon fick höra att en av hennes favoritband skulle på turné. Ett enda stopp skulle Skillet göra i Sverige i Stockholm på Debaser Strand söndagen den 26:e oktober. Det var bara en hake, hon blir inte insläppt där utan målsmans sällskap. Det hjälper inte ens att kompisen, den unge mannen som gärna ville följa med precis har fyllt arton. Då får rockmamman offra sig och gå på konsert med tonåringarna. Det kunde jag nog ställa upp på, bara jag får ledigt från jobbet på kort varsel..



Några sms senare, lite fix med biljetter, bussresa och boende så stod allt klart - vi skulle på äventyr i storstaden. Eftersom jag normalt är av den planerande typen så såg jag till att allt blev hyfsat billigt och att övernattningen blev så nära gigstället som möjligt. Vi blev helt enkelt tvungna att stanna till nästa dag då det inte går vare sig tåg eller bussar så sent efter att mörkret har fallit.

Så dumpade vi våra väskor på det charmiga lilla pensionatet på Hornsgatan och matade sedan våra hungriga magar med lite kinamat på Mariatorget. Lite utseendefix, skinnbrallor på och så spatserade vi Hornsgatan fram för att rocka loss. Nämen glömde jag säga att jag fick tag i VIP-biljetter åt oss,
jomenvisst! Vi skulle få träffa stjärnorna innan, hälsa på dem och säga att de är grymma och sedan en förevigad bild på det. De skrattade åt mig när jag först släppte fram tjejen och hennes killiga vän för en egen bild utan mig, varpå leadsinger Mr Cooper (längst till höger i bild) säger:
"yeah, mothers deserves a picture of their own!"




Det här var riktigt stort och jag känner mig just nu ungefär som när jag var tolv bast och besatt av Europe. Jen Ledger är utan tvekan den coolaste trumbruden och jag har fått stått alldeles jämte henne. Wooooow alltså!

Längst fram stod vi så att svettet stänkte på oss från scenen. Förband var Smash Into Pieces och de lyckades värma upp publiken rätt bra men vilken skillnad när Skillet sedan kom in och röjde. Vilket ös och vilken show med hårdrocken i kombination med fiolen och cellon. Så vansinnigt snyggt. Älskar sådan musik och jag är stolt och glad över att min dotter har samma musiksmak och övertalade mig att åka (vilket visserligen inte var jättesvårt).

Ett härligt minne har vi skapat i våra sinnen i och med denna tripp tillsammans, men tjejen fick även ett annat minne från kvällen. För när gitarristen Seth Morrison lutade sig framåt och sträckte ut sin hand till henne från scenen trodde hon att hon skulle få hälsa på honom men förvånat kände hon hur han släppte ifrån sig sitt plektrum. Hennes lycka var fullkomlig.
Tack Skillet och tack Stockholm.










lördag 27 september 2014

Tvättmaskinens trumma tyvärr tvärt trasig

När man kommer hem efter ett vildmarksäventyr och ska vidare på bröllop, så ingår inte i planerna att man inte ska kunna tvätta sina kläder. Nej, det var sannerligen ingen bra timing att komma hem till en stendöd tvättmaskin. En dunkudde hade tydligen exploderat därinne av den senaste användaren och det vill jag inte rekommendera... 

Så nu står den fint ute på tomten i höstskrud och jag funderar på att lägga ut en annons.



Säljes till högstbjudande: 
Bosch extremt energisnål tvättmaskin max fem år. 
Alla isärplockade delar medföljer, 
dock ingen manual till maskinens utförande i ursprungligt skick. 
Motorbyte kan behövas för högst prestanda. 
Hämtas hemma hos oss.



.






onsdag 24 september 2014

Bästisens bröllop blir bra bilder

Tillbaka hemma i staden får ungdomarna gå till skolan på fredagen medan jag själv hade bokat tid hos frisören för att snygga till mig inför hösten och det stundande bröllopet den här helgen.
Mannens dalsländska vän fann en kvinna på andra sidan jordklotet och nu ska vi få vara med på deras dag. Vi packar ner finkläderna och sätter oss åter i bilen på kvällen och åker vidare till vårt lilla torp och eldar varmt i spisen. 

Nästa morgon gör vi oss stiligt fina och kontrasten att ta på sig tjusig klänning och att vara så pass stylad i håret känns ganska stor mot att osminkad slänga upp en slarvig tofs iklädd fleecetröja på fjället för bara några dagar sedan. Vi rullar ganska tidigt iväg mot Skifors där vi skulle möta upp det förväntansfulla brudparet för lite morgonfotografering nere vid sjön. Jag fick närvara som fotografens assistent och lovade att hålla mig i bakgrunden och inte störa för mycket. Jag kunde dock inte låta bli att fjanta mig och göra lite fula miner för att de skulle släppa lite på nervositeten och slappna av en smula.


Morgonen var magisk, dimmorna låg kvar på vattnet och kärleken var påtaglig i luften.




Dagen fortsatte så i samma anda och mannen fångade många vackra minnesvärda bilder från ceremonin inne i kyrkan och i miljön runt omkring. Hela vigseln sändes via webkamera till brudens släktingar i Nya Zeeland. Vårviks kyrka ligger oerhört vackert ute på en ö omringad av Västra Silens vatten. Det var strålande solsken hela dagen och vi umgicks, åt och firade tillsammans med brudparet hela dagen. Vi förflyttade sedan festligheterna och fortsatte lite till hemma hos de nygifta. Ett trevlig tillfälle att lära känna nya härliga människor.

Nästa morgon vaknade vi upp till ett grått och regnigt Dalsland och vi kunde bara gratulera brudparet återigen att ha valt en sådan fin dag att gifta sig på. All lycka till er båda och önskan om en fin resa genom livet tillsammans <3



Vårviks kyrka



Bestiger branter, badar behövligt bäckbad

Efter tre dagar och två nätter ute på fjället återvänder vi till den lilla stugan på höjden på andra sidan sjön. Då någon varit klok nog att stänga av strömmen när vi gav oss ut på äventyr men inte tänkt på att det fanns matvaror i kylskåpet, fick denne någon ta en tur till närmsta bästa butik i Ljungdalen för att fylla på med några nödvändigheter som förfors. Vi vilar, badar ångande varmt i karet ute under tallen nere vid bäcken och bara tar igen oss efter all vandring. Den känns liksom i hela kroppen.





Sedan passar jag på att få vidrig migrän på kvällen, det hade jag väl ändå kunnat få slippa. Jag däckar nere i hörnsoffan och vaknar mitt i natten med panik, för det sista jag hörde i dimman på kvällen var att mannen skulle ner till bäcken i mörkret och bada. Lampan lyser fortfarande i vardagsrummet och jag börjar tänka om mannen någonsin kom upp igen eller om han har drunknat där nere i ensamheten..  Jag ropar upp till barnen på loftet men då svarar mannen yrvaket och jag kliver darrigt upp och släcker lampan och somnar om.

Nästa morgon är vi alla piggare och vi har en dag kvar att hitta på något mer innan vi måste återvända till civilisationen. Så vi packar en rygga med mat och ger oss iväg på en ny vandring upp mot Högrensvålen. Laddade för en dagstur i både skog och fjällnatur och med en ny förhoppning om att få se renar där. Väl uppe vid vallen lämnar vi packningen vid en av stugorna och kämpar oss lättare upp på höjden med en magnifik utsikt som belöning.





Vi lagar vår lunch vid tjärnen nedanför när vi kommit ner igen och två av oss tar oss friheten att bada härligt där i det kalla, klara vattnet i höstsolen. Fantastiskt! Men återigen inga renar som tittar på. Inte ens en liten fjällämmel.

När det så till sist blev dags att åka hemåt över Flatruet förstod vi varför, för varenda ren i hela omgivningen måste ha vallfärdat dit. Där var hela vägen täckt av flock efter flock och renarna brydde sig inte ett dyft om bilarna. Vi inkräktade på deras passage, och så är det för vägens sträckning går helt över fjället i djurens vildmark. Respekt! Tack för att vi återigen fick låna naturen för en oförglömlig upplevelse.








tisdag 23 september 2014

Fjällvandringen fortsätter för fem familjemedlemmar

höstsemester 13-18 september

När vi gick denna vandring själva jag och mannen för ganska så exakt ett år sedan var djurlivet rikt.
De vackra vyerna med höstfärgerna som förgyllde fjällbjörkarna fulländades av ståtliga renar. Hunden jagade fjällripor och i ån simmade flera stora bäcköringar synligt. Allt detta talade vi så varmt om och våra ungdomar såg fram emot den naturnära upplevelsen. Metspöt var med och laddades med hopp om fisk. Men så väl ville det sig inte riktigt för ironin spelade denna familj ett stort spratt. Inte en ren så långt ögat kunde nå på hela turen, inte en bäcköring för ån forsade inte lika vilt överallt och inte en enda ripa flaxade ut ur bergsskrevorna. Så var det med det.




Men nog blev det äventyr ändå, med dimmor i tidig gryning, nakenbad i en hölja i den svalkande bäcken alldeles invid vår lägerplats och framförallt den branta klättringen uppför på andra sidan passet. Vädret var med oss hela vandringen. Strålande sommarsol på dagarna och visst blev det kyligt på kvällen och natten men snön höll sig borta och kom inte förrän en hel vecka senare..
Minnen tillsammans av storslagen vildmark med ett och annat gnäll och tjafs emellanåt, för det är klart att alla blir trötta och tappar tålamodet någon gång. Ryggsäckarna blir tunga och skorna skaver.
Men vattnet i bäcken som följer oss hela vägen är kallt och friskt att dricka direkt och ger oss nya krafter och den enkla maten vi lagar till här ute smakar gudomligt gott.



Höjdpunkten som fastnat i våra sinnen är när vi dag två vandrar ut ur passet och håller riktningen mot den ena bergskanten. Tjejen sätter ivrigt iväg före oss andra och jag blir lite orolig över lösa stenblock som skulle kunna rasa över henne när hon ensam börjar klättra för att komma så högt och nära som möjligt. Grabben lockas och sätter av efter henne. Jag lockas också och följer efter de båda som nu ser ut som två prickar därborta i förhållande mot det stora berget som sträcker sig över oss.
Det är brant, stenigt och en tuff stigning uppåt men framför mig hör jag grabben ropa uppmuntrande ner mot mig. Han fullkomligt skrattar högt av lycka när han landat däruppe på en liten avsats med mjukt gräs alldeles invid berget. "Mamma kom, du fixar det! Du måste se det här!"



Yes, we did this!

När mörkret närmar sig över fjället slår vi tillsammans upp våra tält och när kylan kryper på får vi plats att samlas alla fem i ett av tälten för att bara mysa i varandras värme och äta lite godis. Sedan är det dags att krypa ner i våra sköna sovsäckar och njuta av en natts välförtjänt vila innan nästa dag gryr.





måndag 22 september 2014

Fenomenalt friluftsliv, försökte faktiskt förhindra fingerförlust.

höstsemester 13-18 september

En efterlängtad strapats som blev av. En resa uppåt landet, en favorit i repris. Härjedalsfjällen lockar oss än en gång och nu både med hunden och de två ungdomarna. Fantastiskt roligt att de vill göra detta med oss, det är tufft och ingen avkopplande chartervecka direkt.
Det krävs en hel del planering innan en sådan här fjällvandring för att den ska bli lyckad och vi har själva gjort den här turen innan så vi vet på ett ungefär vad som väntar oss där ute i vildmarken.
Bra vandringskängor måste provas ut och köpas in. Mina gick jag visst sönder sist det begav sig. Ett tält till behövs, bättre med två för att fördela packningen än ett stort. Varma men ändå lätta sovsäckar så vi inte fryser för mycket på natten, det kan bli kallt på fjället i mitten av september. Fleecetröjor, mössor, vantar, regnkläder till alla, liggunderlag, gas till stormköket och mat så vi står oss i de tre dagar vi tänkt vara ute. Vi provpackar allt i ryggsäckarna i förväg hemma. Det ser bra ut alltihop. Vädret kan vi däremot inte planera eller styra över utan det är bara att hålla alla tummar och tår.

..och när vi ändå pratar om tummar så leder det mig direkt in på första incidenten när vi precis startat vår vandring. Grabben hade köpt sig en kniv på rea som han suktat efter länge och som han så klart ville ha med sig i bältet på denna eskapad. "Men stoppa ned kniven för allt i världen, tälj inte medan du går.. snälla du, det kan sluta illa" Jag hann inte mer än säga det, när jag stannar för att fota lite vyer hör jag honom bakom mig. "Hörrni, jag skar mig lite illa här..." Blodet sprutade och tummen var uppfläkt och det var för väl att vi inte hade glömt förbandsväskan. Grabben håller sig hyfsat lugn genom allt, medan mamman blir hispig. Det var visst mitt fel också, för det hade så klart inte hänt om han inte blivit tillsagd att stoppa undan kniven..













söndag 24 augusti 2014

Sötaste skånska släktingarna spenderar söndagen sightseeing stadens slott

Dagen efter festen, alla andra gäster har sedan länge åkt hem till sitt. Fast kusinerna från Skåne får jag rå om ett tag till. Vi tar en lugn förmiddag, går ut i parken med lillkillen och passar på att umgås och prata. Vi börjar genast spåna på planerna när det blir nästa gång att ses, det får bara inte gå tio - femton år mellan varven..

När kusinerna var små och besökte oss här på sommaren åkte de alltid lilleputtetåget på Stora holmen. Bäst vi åker ner till Wadköping och stadsparken för att återuppleva gamla minnen, turista och låta lillkillen åka det där tåget. Nu somnar han redan på bussen dit så något åka blir det inte, han vaknar inte förrän han känner doften av mjukglass vid en parkbänk utanför slottet i sensommarsolen.

Jag kramar hårt och vinkar av dem vid stationen när det är dags för dem att åka hemåt med det riktiga, stora tåget och återigen är huset konstigt tyst och tomt när jag kommer hem.



Lillkillen kan gå uppför alla dessa trappor alldeles själv, Lenny får följa med under armen <3






lördag 23 augusti 2014

Fortsätter fixa flera festligheter, för förälders födelsedag följde

När vi nu ändå är i gasen med festfix och blivit vana vid att ha massor med övernattande gäster,
så kör vi vidare med nästa stora fest. Vi firar mamma sjuttio år och bjuder alla släktingar hem till vårt hus, till och med en handfull som mamma inte visste om. Hon blev så överraskad och glad över att hennes bortgångna yngre systers tre döttrar från Skåne helt plötsligt stod i dörröppningen och sjöng för henne så att tårarna började rulla. Det blev ett känslosamt ögonblick för alla, det var inte igår vi kusiner sågs heller. Två av kusinbarnen var också med och lillkillen är så vansinnigt näpen. Jag charmades förstås och blev inte direkt mindre bäbissjuk.




Vi beställde hem cateringleverans med kallskuret och kycklingklubbor men kompletterade med en del eget för att göra ett så uppskattat buffébord som möjligt för alla gäster och för att få en variation från vår åttioårsfest i juli.  Det blev en mycket god kombination alltihop och mamma var nöjd med allt. Många fina presenter fick hon också. I samband med fikat höll jag och tjejen ett litet tal som jag och båda barnen diktat ihop, det löd så här..




Ode till sjuttiåringen som klev in genom dörren och dök upp.


Välkommen kära gäst
till en vad vi hoppas ska bli en mycket trevlig fest!
Idag är det dags att uppmärksamma 
farmor, mormor, svärmor och mamma,
moster, syster allt med detsamma.
Idag ska vi dig hjärtligt fira
men kanske inte upp i flaggstången vira. 
För det tycker du nog blir lite läskigt
trots att du nästan bantat bort allt fläskit.
Tänk att du nu har fyllt sjutti 
du är ju fortfarande väldigt hurti.
Dutti är du på att baka,
kaka och tårta vi gärna smaka
inte ens försöka försaka. 
Hon som vi nu ska gratulera 
gillar också att sticka och brodera.
Har ordning och reda i varje detalj
så våga inte flytta en enda attiralj. 
Hurra säjer vi nu till tanten
även ni som sitter där på kanten.
Så ja må hon leva uti hundrade år
nu går vi och tar oss lite påtår.
Men först ett fyrfaldigt leve 
också från dig här breve
Hipp hipp 
Hurra hurra hurra hurra! 






lördag 9 augusti 2014

Sammansatta sprickdalssjöar - spatserar så sakta sedan skurarna slutat, skogsstigen slingrar sig

En sommardag med regn trotsar vi vädret, tar på oss stövlar och regnkläder och åker ut hela familjen till skogsmarkerna runt Dovra sjöar. Hunden behöver ändå få sin dagliga motion och vi också, så istället för att ta den vanliga svängen i vårt närområde är en liten utflykt inte fel. Vi går genom lummig skog och passerar branta stup längs sprickdalssjöarna. Regnet upphör så småningom men rötterna är hala så det gäller att gå lite försiktigt på farligt branta ställen. Man kan välja att gå runt en, två eller tre sjöar och vi tog givetvis hela den bradiga biten, plus lite till eftersom vi lyckades gå lite vilse vid en lägerplats. 





Sägen säger att jättarna inte tålde kyrkklockornas klang från Viby kyrka och att de med så kallade jättekast försökte förstöra den. En av jättarnas hustru hette Dovra och hon sörjde över att ha en så vildsint make. Hon grät så strida tårar att de samlades upp i sprickdalen och bildade de tre sjöarna.
Det sägs också att Dovra ska ha gömt en skatt på botten av den norra sjön, och är man inte helt knäpptyst när man ska försöka bärga den så sjunker den tillbaka till sjöns botten igen. Den lär fortfarande ligga där...







måndag 21 juli 2014

Fick fem fina ferieveckor i följd.

Med hela fem veckors sammanhängande semester som jag aldrig någonsin haft tidigare i hela mitt arbetande liv har jag mycket att ta igen här. Trots att sommaren var en aning trögstartad med höstlikt kyliga vindar så kom ändå medelhavsvärmen med besked. Jag är nöjd och utvilad och även om jag nu börjat jobba så är sommaren faktiskt inte riktigt slut ännu.
Den andra parten är ny på jobbet och plockade därför bara ut två veckor denna sommar, vilket var mer än vi trodde skulle bli aktuellt. Så helgen före midsommar gjorde vi familjegrejen och packade bilen knökafull som vanligt och körde mot den lilla torpstugan i Dalsland. Vi fyllde vistelsen med utelivet, bad i sjöarna och allt det där somriga som hör barnens sommarlov till. Allt det där som gör att de faktiskt vill återvända till samma plats varje år.



Ett måste är en tur till godisfabriken i Bengtsfors för att bunkra upp med några kilo sötsaker att smaska på under tiden vi spelar sällskapspel i stugan om kvällarna. Ett par fisketurer på Svärdlången hann vi också med och jag drog förstås upp den största abborren. Men det mysigaste, knasigaste är när vi fyller vår lilla eka med tält, sovsäckar, campingbord, hängmatta, mat, oss själva och allt möjligt mer och åker långt ut på sjön för att övernatta. Förbipasserande (oftast tyska) kanotister ler och vinkar åt oss. Vi vinkar såklart glatt tillbaka men undviker att ropa något av de få fraser vi kan på deras språk.




Vi hoppar iland vid stranden till den lilla halvön och gör oss hemmastadda. Slår upp tältet med en magnifik utsikt precis vid vattnet, hänger upp hängmattan i kvällssolen och sedan fixar vi lite mat på Trangia.
Vi stannar ute till solnedgången, pratar, fnissar och fiskar lite. Sedan gömmer vi oss i förtältet för knott och mygg och spelar kort i skenet från ficklampan och några värmeljus. Ingen femstjärnig camping i världen kan leva upp till detta och alla gånger väljer jag tystheten och naturens närhet. Jag vaknar upp mitt i vildmarken, kliver direkt ut från tältet och tar ett morgondopp och tvättar håret i det friska, klara sjövattnet.
Efter frukosten packar vi ihop våra saker och puttrar vidare längs Svärdlången till Skåpafors där vi kliver iland till civilisationen och unnar oss varsin glass från kiosken.





måndag 14 juli 2014

Stora släkten samlas, serverar smaskiga saker ställer sedan sängarna smockat.

När både herr och fru i detta hem har fyllt fyrtio år och ingen ännu blivit ordentligt firad, ja då är det lika bra att slå på stort och göra ett jättekalas av alltihop. Det blev i sanning en stor fest i dagarna tre och en fest vi sent ska glömma. Tackar alla hjärtligt som var med och gjorde den så minnesrik.

Med mycket förberedelser i form av matlagning, planering, plock och städning flera dagar i förväg flöt det mesta på bra trots att vi hade huset fullt och diskmaskinen likaså.
Långväga resande från Storsjö, Härjedalen med barnens kusiner som de inte sett på flera år, anlände dagen innan och där och då började festligheterna. De fann varandra snabbt och skulle nu få ett par dagar att umgås på tillsammans. Dalslänningarna slöt även de upp den kvällen och ståhejet var ett faktum. Kvällen bjöd på våldsamma poolbad med välta palmer, badmintonmatcher, kubb och beachvolleyboll för alla som ville. Överallt sov vi för att få plats och det påminde om gamla lägertider. Mysigt faktiskt och jag tycker vi har gäster alltför sällan. Man måste ju inte ha 40 personer på besök samtidigt riktigt varje gång.




Tonårstjejens största bekymmer i allt detta var hur hon skulle komma åt en dusch och att få möjlighet att fixa sig. Sitt eget rum hade hon ju lånat ut till kusinerna och det var lång kö till morgontoaletterna. Välkomna till hotell Tallbacka.. frukosten serveras mellan 8.00-10.30. Sedan fick den som inte riktigt vaknat än skylla sig lite själv för därefter behövde jag ockupera köket för att fortsätta förberedelserna inför den stora bjudningen. Resten av gästerna skulle nämligen dyka upp vid tvåtiden och då skulle lunchbuffén stå framdukad.
I fantastiskt bra present fick vi kallskuret kött vackert upplagt och dekorerat på stora träbrickor, makalöst goda potatisgratänger, oliver och en fräsch grönsallad. Jag kompletterade med ett par olika kalla såser till köttet, rökt fisk, räkpajer, honungsmarinerade färska rödbetor med fetaost, bröd, ostbricka, ett dignande fruktfat och gott att dricka av valfri sort. Alla lät sig väl smaka av allt det goda och ändå blev det typ tolv korgar över. Ovanpå hallontårtan stod det förstås "Annelie och Andreas 80 år"

Att så många ville komma och festa med oss den här dagen var riktigt roligt och även om vi var ganska trötta efter helgen så var det värt alltihop. Det var så mysigt att få chansen att träffa så många släktingar på en och samma gång. Prata med än den ena än den andra som man inte sett på länge och när båda släkterna kommer tillsammans kan det lätt bli lite lustigt. Vi uppvaktades med presenter från alla håll, lite födelsedagssång, en komisk tipsrunda och nedanstående fotocollage sammansatt av svägerskan. Underbart!




På kvällen fick den som ville stanna och se fotbolls-VM. Bland våra nattgäster inför sista natten var det bara tre-fyra stycken som visade intresse för matchen, vi andra spelade kubb tills det började skymma och sedan gick vi in och umgicks över lite olika sällskapsspel. Ingen behövde gå hungrig för mat och frukt fanns det som sagt så det räckte i flera dagar framöver. Till sist kröp vi till kojs med ett jättestort nyskapat minne för alla inblandade.. och röjandet efter festen det tog vi flera dagar senare när alla gäster åkt hem till sitt och när tomhetens kontrast nästan ekade i huset.





                                

tisdag 1 juli 2014

Tanten tar tonåringarna till terassen - tårtdags!

Så var dagen kommen, den stora dagen som många människor har stora kriser inför. 
Jag fyller fyrtio år idag!
Kan man fatta att man har levt i hela fyrtio år och orkar man filosofera över hur mycket eller lite man fyllt dessa år med? Dagar som kommer och dagar som går, vad har man gjort för vettigt eller ovettigt egentligen? Inte undra på att man får stora skälvan, prestationsångest och mer eller mindre livskris...
Villa, Volvo, vovve och allt det där ni vet. 
Hundslyngeln finns faktiskt  här i sjuttiotalsvillan men på uppfarten står en sönderrostad Ford som förhoppningsvis men inte säkert går i genom besiktningen i höst. Däremot har jag presterat två fantastiska tonåringar, det är sannerligen inte fy skam. I övrigt vet jag inte om jag är så bra på något. Mest halvbra på flera saker möjligen. Jag kan inte spela något instrument, mer än lite trummor på skoj och kazoo. Det måste betyda att jag är ganska taktisk. Jag vågar inte göra massa farliga saker som annars är populära att ha på sin checklista innan man fyllt fyrtio, som t.ex. att hoppa fallskärm eller ta dykarcertifikat. Jag är bättre på att nätt och jämnt hålla mig flytande och att bada skumbad i mitt badkar.
Jag har inte på alla dessa fyrtio år tagit ett endaste bloss på en endaste cigarett, det är jag ganska stolt över men jag funderar lite på att börja om det nu är så att man borde ta tag i saker man aldrig upplevt hittills.. Fast kaffe har jag upplevt och det tänker jag inte börja dricka hur pass mogen ålder jag nu än har uppnått.   


                                               

Familjefadern jobbar denna  annars vanliga vardag så jag och mina ungdomar beslutar oss för att ta oss in till city för lite stadsmys med gofika. Men först blev jag uppvaktad med blombud och choklad från mitt företag och trots att jag glömde chokladen framme på köksbordet medan vi var borta så den låg som en enda utsmetad massa i sin ask, så ska de veta att det var en mycket fin gest som jag uppskattade mycket!

Staden är livfull och somrig med alla uteserveringar så här års. Mysiga soffor under stora parasoll står uppställda på gatorna för lite avkoppling mitt i folkvimlet. Strax bredvid Våghustorget på Köpmangatan ligger Bara Vara Coffeeshop dit vi styr vår kosa. De har världens godaste milkshakes med hur många smaker som helst att välja på bedyrar ungdomarna. Själv väljer jag en stor potta te trots att de enligt namnet på fiket verkar priotera kaffet. Någon födelsedagstårta tog vi däremot inte för vi hittade mumsigare saker att tjocka oss med och vi gosade in oss bland kuddarna i soffan och hade det riktigt trevligt en stund tills det började regna så det skvätte in under parasollet. Vi förflyttade oss in och kurade på fikets övervåning en stund under det värsta regnet och sedan passade vi på att shoppa lite inför det stundande stora släktkalaset. På kvicka ben sprang vi mellan butikerna för att hålla oss någorlunda torra, men killen ville inte utsätta sig för shopping någon längre stund så han åkte hem före oss. Jag förstår honom så väl, tror han brås på mig.

Tack för idag härliga barn, tänk att ni har en sådan mogen mamma nu!







måndag 30 juni 2014

Omskrivna Oksas onaturliga omgivning omfattar oskuldsfull ordrikedom, orsakar okoncetration och omedelbar omläsning.

Det är mitt i sommaren och jag har redan haft två veckors semester fulla med upplevelser. Mannen har börjat jobba nu men jag och barnen är fortsatt skönt lediga här hemma några veckor till. Vi njuter av solen som strålar från klarblå himmel de allra flesta dagarna och många plaskvarma bad i poolen, äter egentillverkad glass och spelar spel på trädäck. Men så vill inte mina ungdomar umgås med sin gamla mamma precis dygnet runt av någon oförklarlig anledning och jag får helt enkelt hitta mig en egen syssla. Jag smyger in i tjejens rum, öppnar obemärkt hennes bokhylla och greppar en bok som ser lagom tjock ut för att fördriva tiden med några stunder i hängmattan.


Oksa Pollock är tonårstjejen med övernaturliga krafter som allt kretsar kring i boken som förmodligen är riktad till en målgrupp något yngre än jag. Jag är dock fortfarande ung i sinnet och fängslas förstås ändå trots det bitvis ganska naiva berättandet.
Jag försvinner bort från min hängmatta in i en magisk tillvaro, med trolldom, lustiga varelser och en parallell värld som är osynlig för oss utsidesmänniskor. Ondska och förräderi måste naturligtvis ingå i sådana här fantasyhistorier och så även här. Men det finns en räddning, ett sista hopp mitt i allt det mörka.. Oksa har nämligen märket som gör henne speciell, som gör henne till den nästa utvalda unga Härskarinnan.


Sedan måste jag så klart fortsätta läsa i den andra boken om detta äventyr (jo dottern hade den också i bokhyllan) och här känner jag igen händelseförlopp från berättelsen om landet Narnia av C.S Lewis. Men det kanske är ett vedertaget sätt att resa mellan världar genom tavlor..? Fortsättningen av mitt bläddrande i denna bokserie ger mig i alla fall ännu mer äventyr nu med inslag av drakar, svävande huvuden och en jagande tomhet.

Det är hög tid att tipsa min dotter om att öppna pärmarna till den här magiska insidan eftersom hon hittills faktiskt bara låtit den stå gömd i sin hylla.. och jag måste ha någon att skylla på när det nu är dags att införskaffa del tre ..




lördag 28 juni 2014

Vanns välgörande vatten vid vackra västkusten.

Ja, jag vet inte ens var jag ska börja någonstans och inser att jag kommer få svårt att hålla allt i exakt kronologisk ordning. Men vi tar en sak i taget så ordnar det sig nog.

Vi startar med midsommar, den vackraste tiden på året med fräsch natur, ängarna fulla av skira blommor, pigga fåglar i de lummiga trädkronorna och somriga klänningar som vinden tar tag i. Som vanligt infinner sig midsommar i slutet av juni och det är då endast någon dryg vecka kvar till min födelsedag. Som present inför min stora dag (40 år) fick jag önska mig det jag uppskattar allra mest tror jag, att få åka på spa med övernattning och denna gång tillsammans med hela familjen. Förväntansfull får jag beskedet i sista stund att det finns ett par rum kvar till oss på Vann Spa invid Gullmarsfjorden. Hunden får också följa med dit. Så på midsommaraftonens morgon packar vi in oss i bilen (med utgångspunkt från torpstugan i Dalsland) med sommarfinkläder på och badkläder i väskorna styr vi kosan mot västkusten. Men någonting luktar inte gott i bilen och när vi stannar för lunchrast vid en sjö lyfter jag på min klänning och får se en stor äcklig fläck av någonting ofräscht på tyget säkert orsakat av något av våra kära husdjur. Källan till den kväljande odören var funnen. Sådan tur att jag hade ombyte med mig och jag svidar smidigt om till något fräschare alldeles invid vägkanten precis innan nästa bil passerar..




Vann Spa ligger på väg mot Lysekil och väl framme ser vi oss omkring lite i omgivningarna innan det är dags för massa jordgubbstårta på altanen med utsikt över fjorden. En trubadur i klassisk midsommarhatt laddar upp för sång, musik och dans runt midsommarstången vid stranden. Sedan byter vi om till badkläder, stoppar fötterna i spatofflorna och sveper om oss badkapporna som låg framlagda åt oss på hotellsängarna. Som fyra vitrockar masar vi oss ner till spaavdelningen. Det är härligt att se hur mina söta tonåringar också trivs i denna harmoniska miljö. Varma sköna pooler med salta vatten, läckra ljussättningar och goda dofter. Gå runt och bara vara och äta hur mycket "gratis" frukt man vill. Bastun med panoramavy över fjorden måste vi så klart prova men ingen av oss orkar sitta särskilt länge. Vi doppar oss snabbt i isvaken efteråt och intar sedan istället den stora poolen med en lugnande flammande brasa vid kortändan.

Sedan blir det dags att göra sig i ordning för middagen, en trerätters midsommarbuffé med underhållning av den charmiga trubaduren i bakgrunden. Gott, mycket mysigt och lite snurrigt..

Tjejen och jag ställer klockan tidigt nästa morgon och går ner och spaar så fort de öppnar. Skönt att vakna upp och starta dagen så när man har chansen. Endast några andra hade samma tanke som vi så vi njöt av tystnaden i lugn och ro en bra stund innan den överdådiga hotellfrukosten.
För en grabb som aldrig ätit hotellfrukost förut så var det här rena himmelriket och han åt som han aldrig ätit frukost förut med melon, wienerbröd, våfflor, macka, blåbärsjuice och mer därtill.

En hel dag i Grebbestad fortsatte vi vårt midsommaräventyr med. Vi gick upp på berget för att få en maffig utsikt över alla små minibåtar där nere och sedan åkte vi ut och vandrade runt på naturreservatet Tjurpannan och njöt av havsluften, vinden, båtarna, måsarna och de storslagna vidderna.




                                        Tackar ödmjukast för att jag får fylla fyrtio på detta sätt!



torsdag 26 juni 2014

Anar avslutad arkiverad agenda, alltmer avlägsen antecknare avslöjar att apatin angriper.

Here I go again...

Jag har inte varit här på länge. Är det ytterligare ett tillfälligt avbrott eller en på riktigt avslutad och arkiverad agenda?
Men har jag då ändå inte varit här hela tiden fast i verkligheten, livs levande med en massa äventyr och upplevelser i mitt inre och runt omkring mig?
Det är nog bara så att jag inte riktigt har tid att skriva när jag har semester för jag har helt enkelt för mycket att göra med att lata mig hela dagarna. Dessutom är det det här med rubrikerna. Jag har tappat förmågan tror jag. För egentligen har jag massvis med uppdateringar att dela och minnas sedan sist och jag hoppas jag kan tillföra något med det jag förhoppningsvis har kvar i huvudet. Det är sommardagar, firande, vardagsknäppheter och roliga historier som väntar.
Stay tuned!

Here I go again Whitesnake

Here I go again Laleh





onsdag 28 maj 2014

Läkaren lovar laga livmodern, Lindesbergsluften lugnar

En gång om året (ibland oftare och ibland mer sällan) ska vi tjejer ta av oss trosorna och sära på benen inför någon man vanligtvis inte har samliv med. Jag pratar om cellprovtagning och nu sägs det mig att jag har haft cellförändringar ett par år i rad. Därför fick jag nu en remiss till kvinnokliniken för vidare undersökning och för att motarbeta livmoderhalscancerns framtid. Jag vet ju att det är därför jag måste dit, för att förebygga. Men det kan inte hjälpas att jag tycker det är lite läskigt, särskilt när jag inser att det är en manlig gynekolog jag ska spreta inför.

Det går bra ändå, han är förstås proffsig och rutinerad medan han tar de prover han behöver och sedan samtalar vi om läget. Han ger mig ett snabbt nyp, och jag hinner knappt känna något. Å andra sidan hade jag förberett med smärtstillande i fall att. Ett litet nyp för att få en bit av livmoderhalstappen för vidare analys. Provsvar kommer om några veckor och då får jag reda på om mitt fall kan räknas till den självläkande sortens förändringar eller om operation kommer att behövas. Viss oro förnekar jag inte, och jag blir lite darrig och lätt illamående efter besöket. 

Att just min kallelse blev ända till Lindesberg kändes först lite öde och irriterande, men när mannen faktiskt var ledig just idag och kunde göra mig sällskap blev allt med ens mycket ljusare. Vi passade på att turista i staden efter besöket, njuta av varsin glass i solen och andas skön sjöluft som fick allt annat tråkigt att blekna.  



                      







måndag 19 maj 2014

Gudstjänstens grymmaste gitarrist ger Gud godkänt.

Grabben går som bekant i åttan, det är en klassisk tidpunkt för ungdomars konfirmation för de som vill det. Den här killens konfirmation blev inte en sedvanlig sådan i regi av svenska kyrkan utan en alternativ variant kallad Explore under ledning av ungdomsledare i Brickebergkyrkan här i stan. Där fick de chansen att utforska Guds ord och kristen tro i olika teman och i diskussionsgrupper snacka och vädra åsikter och funderingar. Mer eller mindre galna lekar hörde så klart till och sist men inte minst ett par härliga konfaläger!
Killen var tveksam först eftersom han inte ansåg sig vara en uttalad så kallad kristen ung man. Men så var det en annan av hans vänner i klassen som skulle börja och då hakade han på första gången i höstas för att kolla läget. Sedan fortsatte han att gå varje onsdag och jag tror inte han ångrade sig heller. Särskilt inte när han åkte med på lägret till Göteborg, trotsade sin rädsla på Liseberg genom att våga åka nyaste attraktionen Helix och dessutom vann två kg Geisha på chokladhjulet.





Så var det dags för avslutning med gänget och de skulle delta i söndagens förmiddagsmöte var det sagt. De hade tränat tillsammans ett par kvällar och flera timmar på lördagen så grabben var helt sårig på fingrarna. Jo, för det var förstås så att han skulle spela gitarr, kompisen på bas, en tjej på piano och resten av tjejerna skulle sjunga (varav en förresten är bästis med storasystern). Vit skjorta på och så cool han är på scenen med gitarren där han står och stampar takten med foten. Av nervositeten syns inte ett spår. Stolta föräldrar till dessa unga som tillsammans spelar och sjunger flera låtar för oss och med oss i bänkraderna. Ett härligt gäng minst sagt!











söndag 18 maj 2014

Firar fyrtioåriga farsan fjärran från Farsta

Det var något jag missade i min berättelse om fröerna som grodde. De där plantorna som växte på fönsterbrädan och som symboliskt blev till ett jobb bland jord och växter. Det växte och knakade lite till för strax därefter öppnades en till dörr och ett annat arbete i stan erbjöds den förvånade mannen. Han jobbade den där påskdagen och telefonsamtalet lyckades prickas in precis under lunchen så att det kunde besvaras.

Stor tacksamhet över ett jobb mitt i city, så centralt du kan tänka dig och i en spännande bransch med proffsiga kundmöten som han är så bra på. Värmländska charmar de flesta så är det bara.. Nu föll det sig så att det skulle hållas grundutbildning på huvudkontoret i Stockholm för den nyanställde mannen med start precis på hanses fyrtioårsdag. Det fick helt enkelt bli så på födelsedagskvällen att vi alla samlades här hemma runt mobilen med högtalaren på och sjöng för full hals så det hördes ända till Farsta.

Hela veckan var han borta ifrån oss, men sedan när han kom hem då slog vi på stort och beställde bord på en restaurang med klass. Så på lördagen firade vi honom som intagit en medelålders mans mogna skepnad med en mycket god trerätters middag. Hurra för pappa Andreas! Vi fullkomligt rullade hemåt mycket mätta och belåtna på stekta röda tomater, konfiskerad Hjälmargös och chokladbovarojs... nåt sånt..
Confiterad hette det nog men ..aja.. mycket gott var det i alla fall och mer fest blir det senare i sommar när nästa familjemedlem också blir mogen. Då blir det gemensam åttioårsfest.. men mer om det senare. Än är jag i trettioårsåldern faktiskt!



                                 





söndag 11 maj 2014

Spektakulärt spektakel, segrarinnans skägg sticks såklart - sjukt stolt Sanna sjöng så snyggt, ståtligt svart spetssmyckad

Det här är ett omskrivet ämne så här dessa dagar och jag måste bara få vädra lite jag också.
Detta påkostade årliga evenemang som Eurovision är väl egentligen inte nödvändigt att uppmärksamma ytterligare. Det får nog tillräckligt med publicitet ändå. Status efter status på Facebook om låtarna och om artisterna och idel spekulationer om vilka som kommer ta poäng och vem som ska ta hem hela tjottaballongen. Twitter och instagram svämmar över av hånerier, glåpord och dråpliga bilder. Själv spekulerade jag inte så mycket utan visste redan att Österrike skulle ta hem hela spektaklet med låten "rise like a penis"..eller nehe hörde jag fel nu igen?

Fast jag måste erkänna att jag har stora problem med att beskriva henom, om man inte ska börja använda ordet människa generellt för alla och helt slopa hanar och honor? Jag har också följt diskussioner där man tycker att hon/han/hen/det ser konstig ut och det från människor som verkar ha stor acceptans på mänskligheten i alla andra fall. Då kommer min följdfråga vad det är som är konstigare med detta dubbelkönade uttryck än att exempelvis två människor av lika kön gifter sig.?

Samtidigt när vi talar om Eurovision song contest som sådan så ska väl tävlingen egentligen i grund och botten handla om musiken, så varför läggs så mycket fokus på artisterna? Vad är väl ett skägg att haka upp sig på? Jomen, det hör till, att få hissa och dissa såklart. En helhet med glitter och glamour och allt nörderi runt omkring. En tävling som binder samman alla dessa nationer, fram till dess att röstningen drar igång och grannländer och allierade kompisröstar och otippat ger sina tolvor till det land man mest anar.. Att Polens bidrag med sitt smått porrfilmsliknande material gick vidare till final och inte Israel har säkert en politisk förklaring det med. 

Danmark som värdland skapade dock en makalöst snygg scen och Sanna platsade helt magiskt där med sin dynamiska röst, underbara känsla och klädd i en fantastiskt klädsam svart spetsklänning. Ett mycket vackert framträdande och vi kan vara så stolta över henne och Sveriges bidrag i ett sådant här sammanhang. En tredjeplats är verkligen inte fy skam. Grattis! Även mitt ursprung Ungern fick en ovanligt hög placering som femma. Bra där, det hade pappa gillat.

Frankrikes bidrag "Mustasch" fick hela två poäng totalt och en kanske icke så hedrande sistaplats, trots det ville juryrepresentanten utan ödmjukhet prata franska när poängen delades ut. När ska Frankrike sluta tro att de är en stormakt? Mustascher var ändå inte lika trendigt som skägg i årets tävling och eftersom Nederländernas sköna låt kom hela 52 poäng efter vinnarbidraget på sin andraplacering kan man inte direkt säga att det var jämnt skägg..


När så Österrikes bidrag framfördes kunde jag inte låta bli att slås av likheten mellan Wurst och Salo, och det dröjde inte länge förrän andra uppmärksammat samma sak och denna bild började cirkulera på sociala medier.

                                                     




onsdag 7 maj 2014

Inbillad Indiana i inlevelserikt inlägg


Känner mig lite som en bråkdel av Indiana Jones när jag försöker ducka för spindelnäten under min väg genom skogen. Jag lyckas inte och förtvivlat spottande och fräsande måste jag avlägsna det som klistrat sig fast i mitt obekväma ansiktsuttryck.

Vidare ut på asfalten måste jag parera på liv och död för sniglarna av olika arter. Snabbt och smidigt rör jag mina fötter för att inte få blod på mitt samvete. Någon annan har inte varit lika human som jag. Längre fram sitter en tjock orange katt mitt på vägen, den blänger på mig på håll men smiter sedan skyldigt därifrån in i skogen. På brottsplatsen ligger en stackars livlös skogsmus och jag anar vem den skyldige är...





måndag 5 maj 2014

Sårbart samhälle slocknar, sabla strömavbrott stoppar sociala samtal

Hur konstigt det än låter så är jag lite trött efter helgen så jag tar bussen till jobbet.
Jag kliver av på torget som vanligt och går ner på Ica för att slå mig till ro på bänken med Spotify i öronen i väntan på kollegorna. Solen skiner och därför blir kontrasten stor när jag kliver in genom dörrarna och det är alldeles nattsvart där inne i butikslokalen. Vi verkar ha drabbats av strömavbrott och det känns nästan som att jag kliver ner i en mörk grotta bortsett från att här hänger inga fladdermöss i taket. Vid entrén står istället en biffig kille bestämt med armarna i kors och benen lätt isär. Han vill visa med hela sitt kroppsspråk att han inte släpper fram och förbi någon. Han behöver inte oroa sig för mig för jag hade ändå inte tänkt att gå in där och handla något den här morgonen, jag ville bara få låna bänken lite längre bort som jag brukar.

Spotify hackar och Facebook uppdateras inte, jag kan inte messa och inte ens ringa ett vanligt samtal med min mobil. Det här är ju fruktansvärt! Var är nu alla gamla hederliga telefonkiosker om man skulle behöva en, och inte bara för att i smyg kunna rätta till strumpbyxorna om de råkat halka ner. Hela staden är strömlös och mänskligheten håller andan. 
I ett hörn står en man och visslar, han verkar nöjd över att han fått tag i en kopp kaffe medan det ännu var varmt. Helt oväntat går han plötsligt fram till bänken där jag och två män har parkerat oss, och det är inte för att han vill försöka få plats att sitta bredvid oss. Han kommer fram för att prata! Det är så osvenskt så jag blir helt kallsvettig. Tack och lov att han inte börjar pratar med mig. Jag kan inte prata, jag måste kolla flödet på Facebook.. det kanske har uppdaterats nu. 



                                              

"och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.." 
Joh. 1:5



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...