tisdag 5 november 2013

Snön singlar sömnigt så smältningen segrar - sedan stormen Simone som stjälper stolar samt studsmattor

Liten väderprognos följer, ingen spådom för framtiden det ger jag mig inte i kast med utan en från tid som flytt. Det är säkrare.

Hösten har betett sig konstigt i år. Kanske inte konstigare än andra, jag vet inte för man glömmer så snabbt. Men morgnarna kändes tidigt kallare än vanligt och dagarna var länge mildare än vanligt. Sedan, redan i mitten av oktober yrde den första snön runt i luften och det stannade till och med kvar ett litet pudertäcke på marken ett par dagar. Några äpplen hade hamnat på altanräcket och fått varsin vit mössa under natten.

Så kom en ledig lördag med lite snöpulver under skorna uppe i Kilsbergen, en frisk skogsvandring med hunden längs bäcken och ner mot vattenfallet. Till och med tjejen följde med om hon fick låna mina snygga gummistövlar. En värmande brasa, några mandariner och en påse Polly mitt i skogen vid en särskild utsatt så kallad menstruationsplats. Eller hur var det nu enligt tjejen som mest troligt hörde fel... jag tror det skulle vara en meditationsplats...





Därefter kom yrvädret Simone och hälsade på. Södra Sverige råkade värst ut för henne. Här var hon inte lika arg som Gudrun och Dagmar var. Dessa typiska årstidsstormar som dyker upp när vädret är milt och ställer till det. Min tjusiga kusin, bofast söderut berättade om att hon plötsligt såg grannens studsmatta fara förbi utanför fönstret. Hennes grannes studsmatta ska jag kanske förtydliga, för min grannes studsmatta hade varit högst besynnerligt. Inte minst för att större delen av mina grannar är 65+
Oh well, här hade vi i alla fall tur med vädret. Här välte på sin höjd en solstol som någon glömt att plocka undan för säsongen.





måndag 4 november 2013

Rekommenderar Rainman, recensenten rosar Roberts rörande realistiska roll

Jamen,
jag hade alldeles glömt bort mitt i all omotivation att jag i kontrast till den magiska fjällupplevelsen i september strax därefter fick nöjet att göra en liten storstadstripp.
Ni vet ju hur mycket jag älskar teater och fick till min stora glädje i födelsedagspresent i somras biljetter svåra att få tag på. Slutsålda biljetter långt i förväg till föreställningen på Rival på söder i Stockholm. Biljetter till Rainman baserad på den där fyrfaldigt Oscarsbelönade filmen ni vet med Dustin Hoffman och Tom Cruise från det ljuva åttiotalet.
Yeeeyyy, let´s go!

Tog tåget på morgonkvisten den där lördagen i början av oktober. Det hade förutspåtts regnväder i Stockholm så paraplyet fick åka med, men behövdes faktiskt inte plockas upp förrän i regnskuren på tillbakavägen senare på kvällen. Det blev en mulen men mysig promenad genom gränderna i gamla stan, vidare upp mot slussen och förbi alla charmiga båtar längs Söder Mälarstrand. Lite lunch på det och sedan leka kulturell ut och in i konstgallerierna på rad. Trevligt, mycket trevligt. Det ena galleriet grällare än det andra. Men så fastnade jag för en stor målning av staden i nattljus, konstnären kommer jag tyvärr inte ihåg namnet på. Ett väldigt läckert fångat motiv för endast ca en månadslön brutto. Jag valde att inte prioritera konsten där och då och satte stopp för spontanshoppingen. Det hade dessutom blivit lite otympligt att kånka med sig den stora målningen in på teatern. Istället gick jag in och njöt av allt fint och plottrigt i den toksöta tebutiken mitt uppe på Hornsgatspuckeln. Jag handlade visserligen inte något där inne i teparadiset heller, men atmosfären där inne var svårslagen. Nu måste jag tillbaka till huvudstaden snart och rätta till mitt misstag, om det blir te eller konst jag kommer hem med det återstår för den trogne läsaren att få reda på..




Till slut var det så äntligen dags för huvudnöjet för dagen. Med stor iver och öppna sinnen satte jag mig tillrätta med ett glas vin. I pjäsens huvudroller som bröderna Raymond och Charlie Babbitt ser vi Robert Gustafsson och Jonas Karlsson. Samspelet dem emellan är fantastisk och känslan av broderskärlek är så djupt äkta och fängslande. Gustafsson är fullständigt genialisk i rollen som den autistiske Raymond, gestaltad med trovärdighet varvat med humor. Han gör mig fullständigt knäckt och när pjäsen är över kan jag nästan vrida ur min blus av tårflödet.

"Aldrig, aldrig skada Charlie Babbitt, hör du vad jag säger.. aldrig, aldrig, aldrig skada Charlie Babbitt..."
Den känslan. Älskar det.




söndag 3 november 2013

Vandringen via vovvens vinklingar

Gästbloggare: Aslan Mittelspitz

För två månader sedan var jag ute på min längsta promenad någonsin.

Först åkte vi bil i en evighet. Som tur var hade jag ett gudomligt skönt täcke att ligga på och min gosehund med mig att snutta på. Längs vägen stack jag ut huvudet och morrade på några varelser med horn på. De irrade hit och dit framför oss på vägen och verkade allmänt förvirrade. Jag skrämde minsann iväg dem, men det skulle inte bli sista gången jag såg sådana.. När jag så äntligen fick hoppa ur bilen utan att behöva hoppa in i den igen sprang jag snabbt med all spring i benen jag hade genom skogen och upp till det lilla huset på höjden. Jag sprang så klart med ner till bäcken och hämtade vatten också. Här har jag varit förut med det var på den tiden när jag var en liten valp.

Nästa morgon skulle vi till min besvikelse in i den där så kallade bilen igen. Den skumpade hit och dit på den knöliga vägen och den åkte betydligt saktare framåt än dagen innan. Det var riktigt tröttsamt så jag suckade högt i baksätet flera gånger. Till sist öppnades äntligen dörren bredvid mig och jag skuttar ivrigt ut i min enfaldiga tro att jag skulle få lite frihet...men icke. Jag kopplas direkt ihop runt halsen i lina. Vanligtvis går de där tvåbeningarna så sakta så jag brukar få springa fritt i skogen, göra snabba avstickare och tillbaka. Det brukar kunna bli dubbelt så långt som deras mesiga promenad minst.





Men den här promenaden blev minst sagt mesig. De gick och gick och gick och gick de där envisa tvåbeningarna, Tack och lov stannade de för att kissa ibland, då passade jag på att söka skydd bakom packningen och vila en stund. De längre pauserna blev när de fixade käk, det var skönt då hann jag till och med slumra lite. Jag brukar ju för tusan få dröna hela förmiddagarna därhemma så vad var detta?! Men det var fint att gå här på något vis, inte som skogen hemma utan annorlunda omringade av de största stenar jag sett. Jag plaskade med tassarna i ån och drack det goda vattnet när jag ville. Det följde nämligen med oss hela vägen och var lika rent och friskt som i vattenskålen hemma på köksgolvet.

Så äntligen spände de tvåbenta upp ett hus att krypa in i. Jag fick äta min mat i sådan där skopa som de andra. Sedan lunsade jag in så fort jag kunde, tog bästa platsen på ett skönt täcke och somnade nog rätt snabbt där på rygg..




En natt till i det där huset fast med annan tomt runt, och under två dagar till gick vi vidare och tillbaka. Vid flera tillfällen kände jag lukten av sådana där horndjur på långt håll och morrade åt dem också. Jag satt ju dessvärre fast i lina så jag kunde inte jaga dem hur gärna jag än ville. Men vid ett tillfälle när jag blev fri då såg jag min chans att sätta av efter något som flaxade inne i en bergskreva. Matte sa att det var fjällripor. Jag lyckades inte fånga någon för de flög för högt men gosse vad roligt det var!!

Det där var ett äventyr vill jag lova och det bästa av allt var att jag inte behövde bära en pinal, det fick de andra göra.












lördag 2 november 2013

Stenarna skimrar som stjärnorna, skymningen samlar sörjande som saknar sina släktingar

Alla helgons dag.

Det börjar skymma, luften är fuktig och löven ligger blanka och multnande på vägen.
Kyrkan där far ligger begravd är närmre en halvmil bort men en lång promenad med hund är bara skönt en dag som denna. Vandringsskor och smidiga byxor på, en mössa på toppen och promenaden går lätt. Hullet får röra sig och tankarna får frihet i tystnaden längs vägen.

Pappas grav ligger i utkanten så vi kan gena in bakom den yttersta stenmuren och sedan upp i slänten. Mörkret har lagt sig över kyrkogården när vi väl är framme. Det är alldeles stjärnklart och ljusen vid alla gravar glimmar ikapp med himlens lyster. Det strålar så vackert om alla minnen och all den saknad ljusen symboliserar. Nästan obeskrivligt mäktigt mitt i den stillhet som regerar. Så många tårar på en och samma plats. Luften är fuktig, kanske därav?




Du fattas mig far! Du sover men det gör mig ont för jag är självisk..
Visst är sorgen lättare i vardagen så här snart nio månader senare, men jag kan fortfarande känna värmen från ditt bröst från den där sista kvällen med dig.
Den bär jag med mig när annat känns kallt..








fredag 1 november 2013

Aslan av adlig art abdikerar aldrig - absurd anonymitet avskaffas

Gästbloggare: Aslan Mittelspitz

Nu var det ett tag sedan matte skrev något här så jag tänkte ta över. Jag vill också få en chans att lämna mitt tassavtryck till eftervärlden. Lägger beslag på agendan och ett namnbyte på bloggen vore på sin plats. Kom gärna med vackra förslag.

Jag lever faktiskt här med de andra jag också men får aldrig yppa något utifrån mitt perspektiv. Måste alltid hänga med eller inte på de tvåbentas villkor. Jag är liten och söt men mitt namn är kungligt. En tysk mellanspets med gyllenfärgad päls likt ett lejon och med bakben som en fauns. Det är väl antagligen därför jag fick mitt namn hämtat ur serien om Narnia av C.S. Lewis. Men jag gillar det och väljer att lystra till det om inte annat när jag får godis.




Jag kan en hel del tricks som jag lärt mig men det tänker jag inte skryta om. Att snurra runt på två ben, göra "highfive" och rulla runt på golvet är inget jag är jättestolt över inför andra hundar, men belöningarna är goda och i hemmets vrå när ingen ser på då gör jag det för den goda smakens skull.

Min art kan ibland ha ett rykte om sig att vara skällig, men det är väl självklart att jag skäller ut den tvåbening som kommer oanmäld. Jag vaktar här, det här är mitt kungarike och ingen slipper obemärkt förbi. Vidare så måste jag skälla ut de där hemska rullande enormt stora konserverna utomhus som morrar och släpper ut giftig rök från stjärten.  Det händer att jag också släpper ut lite från stjärten det ska jag erkänna men det känns mer naturligt. Jag brukar vanligtvis inte skrämma skiten ur någon annan.

Nu är jag inne efter en långpromenad, är trött, tyst och snäll såvida inte rådjuren ämnar stryka förbi utanför det stora fönstret i vardagsrummet. Med graciös stil hoppar jag upp i soffan (mycket mer graciöst än när katterna hoppar det kan du skriva upp) och lägger mig bredvid matte och gosar en stund. Varmt skönt och tryggt. Min matte, min soffa, mitt kungarike.



//Aslan






söndag 29 september 2013

Dimmorna döljer dörren, drömmens dragningskraft den drivande drogen

Mitt i den mörka natten vaknar jag med ett ryck och kan inte låta bli att skrika lite rakt ut. Ovanför bergstopparna hör jag ett ljud som påminner om en svetslåga. Det är vinden som tar fart och viner nedför bergväggen ner i vår dalsänka och ruskar sedan om vårt lilla tält med väldig kraft. Jag ligger vaken en stund och lyssnar till hur tältduken prasslar, rycker och sliter. Förstår att tältet är väl förankrat och byggt att klara sådan här miljö, men kan i alla fall inte låta bli att tycka att det är lite läskigt och spännande på samma gång. Efter en stund slappnar jag av och somnar om.

Framåt morgonkvisten hör jag från utsidan av tältet
"Du måste komma ut och se det här...!" och när jag lyfter undan tältöppningen så får jag se hur molnen sveper förbi så lågt att bergen vid sidorna om oss nästan är helt täckta av en sagolik dimma. Har aldrig upplevt dess like. Egentligen är det inte så konstigt eftersom vi befinner oss på rätt hög nivå då bergstopparna till höger och vänster om oss båda beräknas till ca 1500 meter över havet. Det tänker man inte riktigt på, särskilt inte när man är nyvaken och helt hänförd över utsikten.




Mina fötter var inte jätteglada efter gårdagens dagsvandring. Skorna hade orsakat så att delar av mina fötter svullnade och värkte. Oklart om jag över huvud taget skulle kunna ta på mig skorna dag två, eller hur mycket jag skulle orka vidare. Men natten måste ha gjort underverk, eller så lockade fortsättningen på äventyret för mycket för att låta mig hindras. Jag ville inte bara gå tillbaka nu, jag ville se hur det såg ut på andra sidan.

Vi kommer på den briljanta idén att låta tältet stå kvar och fortsätter därmed bortöver med mindre packning. Det känns betydligt lättare att gå och vi njuter i fulla drag av omgivningarna här. Vädret är strålande vackert och bara en sådan sak som att äta mat mitt ute i vildmarken precis invid ån är helt fantastiskt. En enkel middag serverade i kåsor med Oncle Ben´s snabbris och en burk Concarne förvandlas till i klass med gourmetrestaurang. Himmelskt gott och med bästa utsikten utan att ens behöva boka bord. Det finns ändå ingen möjlighet att ringa för någon vidare mobiltäckning är det inte tal om. Vi är helt isolerade från civilisation och sociala medier och ser inte skymten av några fler människor så långt ögat kan nå.




På vägen tillbaka plockar vi ihop tältet och vandrar till en ny plats att att sova på. En plats lite längre ner så att det inte blir för långt att gå mot Nordsätern sista dagen. En fin plats nära ån. Vi har ytterligare lite krafter sparade och tar oss brant uppför på en av höjderna invid och får en enorm utsikt över hela fjällvärlden runt oss. Vi ser hur ån ringlar som en liten pissränna långt där nere och skymtar tältet som en liten uppställd näsduk.

Sista natten sover jag lite sämre, det har slagit om och blivit kallare och råare och jag vaknar av att jag fryser. Då tänder vi några värmeljus mitt i natten och ligger vakna en stund och skrattar. All hög luft gör en lite knäpp så måste det vara. Det blir i alla fall tillräckligt med nattvila för att orka med den sista etappen hemåt, även om den känns ganska dryg. Det blåser kallt men vi klarar oss från både den utlovade snön och regnet. Vi väljer att gå så nära ån som möjligt på tillbakavägen och vid ett tillfälle kliver jag på en tuva som verkar säker att gå på men missbedömer och plurrar fullständigt. Ena benet ända upp till knäet täcks i sörja och blöta och jag måste säga att det blir rätt klafsigt att gå så sista biten. Men det var väl tur ändå att jag inte lyckades med det dag ett.




Trötta men lyckliga är vi åter vid Nordsätern och jag passar på att planka någons utedass.
Min dröm har besannats med råge. Jag har stått där en dag, mitt i det mäktiga passet. Mer därtill har jag övernattat där, gått vidare genom hela passagen och skådat hela vidderna på andra sidan. Magiskt och oförglömligt!










lördag 28 september 2013

Friska fotsteg framåt, förnimmer fortfarande friheten från fjället.


Laddade till tusen och ivriga som små barn ser vi till att vakna tidigt. Genom det öppna sovrumsfönstret på loftet hör vi det sövande ljudet av bäcken som forsar. Men vi somnar inte om, inte den här morgonen. Istället går vi ner och äter en stabil frukost, knyter på vandringskängorna, packar det sista och sätter oss sedan i bilen som ska ta oss runt Storsjön och på den svårframkomliga vägen sista sträckningen fram till Nordsätern.




Vädret ser lovande ut precis som det förutspåtts över Storådörrsfjällen. Växlande sol, lagom vandringstemperatur på dagen och lite kallare på nätterna, eventuellt lite snö sista natten. Så kränger vi på oss packningen och vandringen startar vid de små stugorna med Storåkläppen i bakgrunden, men vi går åt andra hållet vidare in i skogen. Luften känns höstig och klar och fjällbjörkarna har börjat gulna, mer än träden därhemma. Hela vägen till renvaktarstugan följer vi vår trogna följeslagare Storån. Den forsar inte riktigt lika livligt som vi är vana vid att se den, det är helt enkelt mindre vatten i år men det är otroligt klart och rent och friskt att dricka. Snart värmer dagen så pass att vi blir riktigt varma. Någon av oss får knäppt nog för sig att bada i den iskalla ån.


Storådörren kommer närmre och närmre och snart så vandrar vi längre än vi tidigare gått. Här börjar oupptäckta vidder. Plötsligt står vi vid tröskeln mitt emellan Synder Storådörrsfjället och Nörder Storådörrsfjället. Naturen här är nästintill obeskrivligt pampig, bergen som tornar upp sig ovanför oss, ån som ringlar livfullt i mitten, de höstiga färgerna i det karga landskapet och renarna som håller till i periferin.





Mitt i allt det vackra börjar vi resonera. Packningen känns ganska tung på axlarna nu och fötterna börjar ömma efter en hel dags vandring. Någonstans måste vi nu hitta en bra plats att slå upp tältet på för natten. Att gå igenom hela bergspasset utan att veta vad för sorts terräng där är känns tidsmässigt inte genomförbart innan skymningen. Att gå tillbaka en bit för att vara på säkra sidan känns onödigt och tråkigt. Vi väljer trots allt att vandra ett stycke längre in i passagen. Vinden är inte så vansinnig som den kan vara och mitt i passet häpnas vi över oasen som erbjuds framför oss. I en dalsänka bakom nästa kulle är det lä och där växer det mjukaste gräset. Helt overkligt och en perfekt plats för vila.





Det här hade vi aldrig kunnat föreställa oss eller vågat drömma om, att faktiskt få sova mitt i passet. Vi hade ju ingen aning om hur naturen såg ut här och hade till och med funderat på om det skulle vara för stenigt och hårt att få ner tältpinnarna i marken. Men här kunde vi nu slänga av oss vandringskängorna och springa runt i strumplästen i det helt underbara underlaget. Ån breddade sig till en liten miniatyrsjö alldeles intill och på vardera sidan om oss var vi omslutna av bergväggarna där de reste sig som högst.


Kvällsluften började bli lite kylig och det smakade gott med varm kvällsmat innan vi klev in i tältet. Vi var trötta för natten tidigt och orkade nästan inte vänta på att klockan skulle bli rimlig sovtid för vuxna. Hunden snarkade redan gott på rygg i ett hörn. Vi höll oss vakna en stund till med lakritskulor och ett parti Chicago i ficklampsljuset. Elda några värmeljus för att få bort det råa ur tältet, på med mössan och sedan ner i sovsäcken för lite sömn en spännande natt.




'





fredag 27 september 2013

Resan ropar, rejäla ryggsäckar rymmer reserestaurang

Äventyret kan börja!

Fjälltältet är inköpt och övningsuppställt ett par gånger på tomten till grannarnas fnissningar. Maten är planerad och ryggsäckarna utprovade och omsorgsfullt packade med sovsäckar, liggunderlag, trangia och andra förnödenheter.
Vackra Härjedalen har ropat på mig. En särskild längtan efter Storådörrsfjällen har grott i mig sedan första gången jag satte min fot där. En smått oförklarlig magi som kanske inte var man i sofforna kan relatera till, men jag målar en bild som påminner om känslan att vandra på månen, eller i landet för länge sedan. Där har jag förstås aldrig varit..

Bergsmassiven tornar upp som en enorm öppen dörr och "en dag måste jag stå där mitt i passet" har jag sagt till mig själv.. Några försök har det hittills blivit, med barn och utan. Vi har gått både i färgsprakande höstnatur och på våren i slutet av maj, skiftet början av juni då snön ännu bitvis täckte marken. Men det är en bit att gå och det blir för långt att hinna fram och tillbaka om man vill hinna stanna emellanåt och njuta av omgivningarna innan mörkret faller över fjället. Med anledning av egen ohälsa med feber, fjällets förrädiskt snabba väderomslag och utan utrustning för övernattning har vi alltså hittills aldrig vågat ta oss ända fram.. och det var ganska exakt två år sedan sist vi försökte.

Vi startar resan uppåt landet vid niosnåret efter en rejäl frukost onsdagen den elfte september. Bilen är packad och hunden hoppar glatt in i baksätet ovetandes om vad som väntar honom. Barnen är i skolan och har hela kylen full med färdig mat för att klara sig själva hemma några dagar. En biltur till Härjedalen tar en stund, eller rättare många, många timmar. Så stannar vi också för lite mat, hundrastningar, bensträckare och kisspauser här och där. Dock helst inte i sorgliga Lesjöfors.

Ju högre upp vi kommer desto mysigare blir det att stanna. Vi har tiden för oss och strax innan Funäsdalen hinner vi svänga in och kika lite på kratern efter meteoriten Tor som slog ned där för sisådär i runda slängar 2000 år sedan. Det sägs att det är den enda vetenskapligt dokumenterade nedslagsplatsen efter istiden. En liten promenad fram till en djup grop är det i alla fall, det kan jag skriva under på. Så fortsätter vi vidare medan de söta renarna tultar runt på vägen framför oss och i skogsbrynen.




Resan går oförskämt bra och i rimlig tid innan skymningen landar vi vid den söta lilla stugan på höjden. Men så kliver vi ur bilen och hör hur det pyser ur ena däcket. Måste lyckats få punktering när vi åkte över det korkat utlagda alldeles för stora, vassa singlet på vägen över Flatruet. Glada ändå över att vi tog oss ända fram och att reservdäcket låg där det skulle och gick att byta till. Ironiskt nog investerade vi i ny kamrem innan vi åkte, det var ju tur!

Vi packar in och gör oss hemmastadda i stugan, eldar i grytan nere vid bäcken och sedan väntar ett avkopplande varmt bad i karet under tallen med bäcken forsande alldeles bredvid. Mycket fin mjukstart på äventyret. En god natts sömn på det och sedan bär det av ut. Och du ska inte tro att det här är någon semesterresa! Nej... visserligen har jag tagit ledigt från jobbet, men semester är det inte för jag hade faktiskt lite komp att ta ut..







måndag 23 september 2013

Färjan fraktar förväntansfull familj, fantastiskt fina Fårö


En vecka på Gotland var precis vad jag behövde. Den lilla ön hade allt jag önskade mig på min sensommarsemester, och ändå fokuserade vi bara på en liten del av den.
Den lilla vackraste ön heter Fårö, tillhör Gotland som tillhör Sverige men som känns som en fantastisk utlandsresa.Vem behöver egentligen utlandsresor när Sverige är så här fint? 

Du behöver inte växla till någon annan valuta, du förstår språket (med undantag av vissa dialektala småproblem) du kan trafikreglerna och resan kostar dessutom bara en tredjedel av priset. Den enda nackdelen jag kan komma på (om det nu är en nackdel) är avsaknaden av den där extrema medelhavsvärmen som uteblir om man åker i slutet av augusti. Å andra sidan får man i gengäld nästan hela stranden för sig själv.




Naturen på Fårö är helt underbar och jag hoppas innerligt att jag får möjlighet att återvända dit någon dag. Vi bor alldeles invid Sudersand där stranden är vit, mjuk och vidsträckt, havet är friskt och inbjudande och vågorna höga. Vi slappar och solar och hoppar i vågorna, och sedan går vi på barfotapromenader med hunden längs stranden. Vi ser hur landskapet ändras, till kargt och vindpinat. Jag blir förtjust i alla charmiga väderkvarnar som finns varstans, slitna men med ståtligheten i behåll mitt på slätten.


En hel dag minst går åt till att utforska alla läckra raukområden. Först Gamle hamn där vi minsann lyckas få regn på ett Gotland med flest soltimmar. Vidare till Lergrav med en av de största raukarna formad som en port och senare ett magnifikt Langhammars i solnedgången. 



















Vi tipsas om en öken mitt i skogen bara ett stenkast från Sudersand. Det lät inte jättespännande först men klämde ändå in det en eftermiddag på upptäckarlistan. Överraskande nog slutade det som en riktigt maffig promenad i vitaste sanden mitt bland alla tallar på Ulla Hau. Vi hittade spår i sanden efter myrlejon men lyckades aldrig få syn på några.


Längst ute på Holmudden finns Fårös fyr. Där är stranden inte av sand utan istället drösvis med stora vita stenar och det är så otroligt fint att gå runt där på den allra östraste delen av ön med havet åt alla håll så långt ögat kan se. Tonårstjejen saknar sin pojkvän och skriver med stenarnas hjälp sina initialer inuti ett hjärta vid strandkanten. Sedan lagar vi mat på trangia och med den utsikten och med fyren bakom oss kan man väl minst sagt kalla restaurangen fyr-stjärnig..





Ja nu låter allt detta som en text hämtad från en turistinformation om Gotland men faktum är att vad man än skriver för att locka turister dit så stämmer inget med verkligheten. Inget mäter sig med att faktiskt uppleva den miljön på riktigt. Magiskt, vackert och alldeles underbart.. för alla sinnen.








söndag 22 september 2013

Gudomligt grant Gotland, gamla gränder gynnar galleriet

Att behöva dela upp sin semester i två delar under sommaren behöver inte vara en nackdel. Medan de som tycker att de haft förmånen att få fyra veckor i rad att slappna av på faktiskt ofta har ågren när de är tillbaka på jobbet och deras semester är slut, då har en annan mer att se fram emot senare. På så vis känns sommaren också en aning längre. Ledig tidigt i juni, jobba i juli och sedan ett par veckor ledigt kvar i augusti precis innan skolan börjar.

Då kan luften komma att kännas lite höstig med svala morgnar och mörkare kvällar men samtidigt är högsäsongen över och turistställen tacksamt nog inte helt överbefolkade. Så tänkte jag mig mitt sommaräventyr för tvåtusentretton. Det var inget som var planerat sedan länge, utan kom snarare som en drömglimt och växte snabbt från tanke till handling. Jag är snart fyrtio och har faktiskt aldrig satt min fot på Gotland. Dit har jag länge önskat att få åka och så blev det nu också av till slut. En liten stuga alldeles intill den finaste stranden på Fårö fanns fantastiskt nog ledig på kort varsel.

Ivrigt packas väskorna med upptäckarglädje och badkläder. För att undvika stressen och oron att missa båten från Nynäshamn väljer vi att åka en dag tidigare och övernattar en natt i en liten stuga där. Det ger oss också tillfället att upptäcka lite mer längs vägen. En eftermiddag vid hamnen och en glass vid alla båtar i solen var riktigt gött.




Jag har heller aldrig åkt sådan stor färja som man måste färdas med flera timmar för att ta sig över till Gottlandet. Erkänner att jag blir lite nervös och får en smula Estoniaångest. Allt kommer att gå bra både tur och retur. Ingen idé att låta er undra något annat eftersom jag sitter här nu livs levande och skriver en månad senare. Med åksjuketablettens hjälp blir resan som ett smärre töcken. Sömnig och dåsig kommer jag iland i Visby hamn. Hellre så än att spendera hela resan hängandes över vattenklosetten eller över relingen till alla andra resenärers äcklade åsyn.

Vi har en bit till att åka med bilen upp till den lilla färjan som ska ta oss över sundet till Fårö, men vädret är härligt och vi passar på att utforska Visby innan vi åker vidare. Jag piggar strax på mig av den friska havsluften och den på något vis magiska känslan i den uråldriga stadsmiljön. Vi följer ringmuren, barnen klättrar och jag fotar. Ser bilder och vyer överallt, iphonekameran får jobba och min fotobank till instagram fylls upp redan första dagen på denna ö.




Så landar vi första kvällen på Gotland i den lilla stugan vid Sudersand och gör oss hemmastadda. Havet finns alldeles runt knuten. Det är för mörkt ute redan för att våga bada i ovisshet i de höga vågorna. Äventyret fortsätter med all säkerhet i morgon bitti..



lördag 21 september 2013

Anonym augusti, agendan avvaktar Annelies anteckningar..

Augusti for förbi mig.

Jag har förgäves inväntat rätt tillfälle och rätt inspiration. Den verkar inte komma.
Under tvång försöker jag nu minnas månaden som gått.
Det var fortfarande sommar då. Det känns så länge sedan. Nu är det höst och de tydliga detaljerna från allt som hänt syns nu för mig som en suddig dröm.
Det är just därför jag egentligen vill skriva, för att alla fragment ska bli till en tydligare helhet med hjälp av ordets makt och kanske en och annan talande bild. Ettusenett ord säger nog på ett ut lika mycket som en bild, och bilden kan förtydliga textens diffusa mening om det bara rör sig om ett par hundra svamlande ord som nu. Jag önskar mig mer inspiration i en för tidig julklapp.

Mamma fyllde år det vet jag och pappa skulle också ha fyllt år. Med födelsedagarna med en dags mellanrum har vi alltid firat dem på samma dag tillsammans med tårta och släktståhej. Så blev det inte i år. Det kändes så tomt. Saknaden man börjat vänja sig vid och lyckats trycka undan lite kom tillbaka som en plågsam klump i hjärtat. Men det är ju inte mammas fel. Vi firade så klart hennes födelsedag även utan pappa med sedvanligt födelsedagsfika och paket, tillsammans med flera släktingar som njöt av sensommarsolen i trädgården.
Det sades mig att allt man gör utan den man saknar för första gången är jobbigast, att det blir lättare sedan..
Så är det nog.

Två veckors semester fick jag också i augusti.. de nya upplevelserna vill jag skriva om, men det kräver allt en egen rubrik.


                                   


//Annelie



tisdag 23 juli 2013

Syrsorna spelar sedan solen sänkt sig


Sitter här ute i godan ro och njuter av kvällen. Solen har försvunnit bakom tallarna, det är mulet och inte så varmt men den svala luften stör mig inte nämnvärt. Jag har varit inne hela dagen och känner stort behov av syre.

Plötsligt slås jag av en bloggrubrik och måste så klart skriva lite under den då.

Ljudet av höst är alldeles runt mig trots att det inte ens är slut på juli ännu. Jag reagerade också härom natten eller snarare arla morgon, när jag verkligen var onödigt tvungen att gå upp okristligt tidigt på toaletten, öppnade dörren för att släppa ut katten som säkert också behövde göra samma sak som jag, på att det faktiskt luktade riktigt sval höstluft. Så där som det kan göra om en månad från nu när skolorna börjar. Jag minns att jag orkade tänka så fastän jag var extremt trött och nästan inte ens i vaket tillstånd. Kanske är sommaren slut nu..? Det får den inte vara för jag har semester kvar förstår ni och då har jag beställt sol och värme.

Det är tomt på killar här, (nämnde jag att jag satt i godan ro) då såväl son som poolskötare och hund dragit till Dalsland en vecka. Vi tjejer är hemma och jobbar vi. Jag tyckte att vi förtjänade lite latfasoner på kvällskvisten efter hårt arbete på dagen och köpte med mat hem från Saigon. (restaurangen vill jag betona om utifall det skulle finnas någon som trodde jag tog vägen om Vietnam, vilket vore lite körigt tidsmässigt då jag bor i Närke.) Den långväga maten räckte och blev över till varsin matlåda till morgondagen dessutom. Inte dumt, inte dumt..

Ikväll är det de långa, krångliga, invecklande och utvecklande meningarnas blogginlägg, och jag ber om ursäkt för eventuella ögonbrynshöjningar på eder.

Tack för ikväll och godnatt!





söndag 21 juli 2013

Lovely ledighet, lever lyxliv - latar, leker, lapar läskeblask

Helgen var välkommen och efterlängtad. Faktiskt. Jag accepterar att semestern är slut, för jag har två veckor kvar att se fram emot i augusti. Men när vädret är strålande vackert medan man själv är inne på jobbet hela långa dagen.. då längtar man allt ut lite. Konstigt vore väl annars, hur bra jobb man än har. Det är bara sommar en gång om året.




Jag njuter av semesterkänsla i bikini hela helgen. Det sade jag att jag skulle oavsett väder bara för att, men jag har tur. Har det riktigt gott, det förnekar jag inte. Sol och bad, bad och sol. Ute precis hela dagarna. Det fläktar skönt. En tallrik hemkokt rabarberkräm till lunch. Ligga på mage och lösa korsord, helst så lätta som möjligt för i värmen orkar man inte tänka. Blåbärspaj med vaniljsås till fika. Spela yatzy med sonen i skuggan under parasollet. Svalka sig lite med ett dopp till. Plums. Sen en kall cider på det. Vaniljglass med röda vinbär får också plats i den allt större semesterplufsiga magen. Guppar runt en stund i poolstolen på vattenytan. Försöka bli lite ljusbrun igen, för jag har redan bleknat på ett par veckor inomhus.

Stackars tjejen fick inget av detta i helgen, för i Eskilstuna var vädret tydligen sämre igår och idag jobbade hon till kvällen. Jag hade i alla fall god middag på gång när hon kom hem. Italiensk kycklinggryta med färska örter från den egna lilla odlingen. Vi äter tillsammans ute i kvällssolen, fortfarande iklädda badkläder..












torsdag 18 juli 2013

Blandar berättandet - berör bombarderande bin, blåbärsblå blommande blåklockor

I godan ro satt vi och mös i varsin poolstol den där sommardagen för ett par veckor sedan...

Plötsligt hör vi ett högljutt dammsugarlikt surr på väg emot oss. En stor svärm av oidentifierade flygande föremål svävade otäckt nära. Domen är över oss och plågan ett faktum.. tänkte jag och försökte kravla mig över poolkanten upp på altanen och vidare in i huset fortare än kvickt. De andra gjorde naturligtvis samma sak. Vi konstaterade att det var en enorm bisvärm och att bli omhuldad av dessa insekter var i sanning en ny upplevelse. Drottningen och hennes anhängare hade rymt från sin tidigare boplats och ville nu tydligen bosätta sig i vår stora gran på tomten.


Det ville inte jag. Så en farbror biodlare fick komma och titta på eländet och han blev alldeles lyrisk över dessa trettiotusen bin och ville hämta hem dem till sig. Det tyckte jag var en mycket bra idé. Sagt och gjort! Farbrorn utrustade sig med låång stege, bra skyddskläder och hink. Jag begrundade alltsammans på betryggande avstånd genom fönsterrutan och farbrorn med det vita håret och virveln på hjässan var av utländsk härkomst och jobbigt lik min saknade far.  Han skakade vant ner den stora klasen bin i hinken och som tack fick vi en stor burk honung från hans biodling i Karlslund.
Bra bieffekt!

Med bin hör också blommor enligt uttrycket, men det avsnittet tror jag inte vi går in på just idag. Jag vill bara säga att blåklockor är oerhört vackra när de ståtligt vajar i vinden ljumma sommarkvällar. Uppskattar knippet med de stora höga klockorna som växer i gräsmattan alldeles vid sidan av jasminbusken, och när ljuset går igenom de skira blombladen så påminner den blå färgen om blåbär och mjölk.

Trots att experterna uttalat sig om att det i år inte blir några blåbär så har vi redan ätit flera skålar med bär och gräddmjölk, i frukostfilen flera morgnar och i en smarrig paj med vaniljsås. Så dä så!










måndag 15 juli 2013

Slottets sötaste sommarjobbare sköter sitt söndagspass snyggt

Att turista i sin egen hemstad är underskattat. Det finns massor av besökare som uppskattar vår stad och upptäcker alla våra sevärdheter med nyfikenhet. Så varför inte ta en dag att göra sådant man faktiskt inte tagit sig för här i staden.

Slottet står där mitt i ån, dag ut och dag in och vi passerar det som så många gånger förr. Vi ser det knappt för det ska bara finnas där. Den gamla byggnaden hör liksom till stadsvyn och självklart har vi varit in där, på borggården och i tornen. Men ett bättre tillfälle att gå en guidad tur och ta del av slottets historia tillsammans med utomsocknes turister än just denna sommaren finns inte.


Tjejen fick ett sommarjobb. Inte först för det var alltför många sökande, så lite besviken blev hon då. Men så en dag ringde de om att det fanns en ledig plats till henne om hon fortfarande var intresserad. Jobbet gällde turistbyrån i stan men det visade sig att hon skulle få bli lokaliserad till slottet som värdinna på borggården, och att få delta i guidningarna. En utvecklande möjlighet för henne.
Tillsammans med några andra sommarjobbare i samma ålder och sits lär hon känna dessa nya människor, en bra försmak till den stundande starten av gymnasiet. Att hon sedan förutom det tjänar egna pengar blir hon nog inte ledsen över. Smink, hårtoningar, bio och en drös Hollisteroutfits är sådant som pengar går åt till för en tonårstjej.

Efter slottsguidningen fortsätter turistandet med lite mat på ett söndagsöppet lunchställe. Grabben provar kaffe för första gången och erkänner att det inte var något för honom. Det är min grabb det. Sedan utforskar vi årets Open Art på gator och torg. Den allra fulaste skapelsen står i närheten av slottet, är ett populärt fotomotiv med alla tänkbara underfundiga buspåhitt. Den kallas för kissande pojken, trots att den är hur stor som helst och mer liknar en gammal naken, äcklig gubbe. Jag väljer att inte ta något foto av den. Jag klarar mig.


Denna pingvin intryckt mot rådhusväggen är desto sötare!




söndag 14 juli 2013

Grattis, grannens genant groteska G-string ger gåshud

Det här med att fylla år två gånger är rätt så trevligt. Först får man fira den faktiska födelsedagen med de allra närmsta en fin, solig semesterdag. Klä sig i bikini och se till att bli uppassad där man flyter runt på vattnet med ett glas rosé i handen. Att få några smultron i glaset piffar upp ännu lite extra. Pojken flyter också omkring i poolen, han med en Kalle Ankas pocket. Ibland krockar vi. Dagen är härlig.

Någon vecka senare bjuder jag hem familjen, d.v.s. mamma, bröderna, svägerskan och den lille pojken på jordgubbstårta, bad, badminton och smaskigt grillat käk på kvällskvisten. Så får jag ännu mer paket och då fyller jag inte ens fyrtio förrän nästa år.

Fast ett paket jag helst hade velat slippa stod utanför dörren. En dag när jag var på väg till jobbet stod grannen utanför sitt hus.. iklädd endast oerhört osexiga kalsonger. Få man göra så i offentligheten!?? Till på köpet böjer han sig framåt och något sladdrigt skymtar. Jag ryser och får en plötslig briljant idé, låtsas att jag glömt något inne i huset och vänder snabbare än morgonljusets hastighet tillbaka in igen. Sneglar ut genom hallfönstret i smyg för att se om kusten är klar. Jag har en tid att passa så jag kan tyvärr inte stå och trycka i säkerhet för länge, och hur skulle den förseningsursäkten dessutom låta.. Måste skynda mig ut till cykeln och försöker skaka av mig minnesbilden av det oönskade paketet.

Grattis till mig!





lördag 13 juli 2013

Måste medge man missar massa minnen

Jag försökte verkligen sammanfatta den tio dagar långa vistelsen i Dalsland i ett enda inlägg men känner att jag missat en hel del. Sommaren bleknar rätt snabbt om man inte förevigar den, eller den blir i alla fall diffusare och svårare att få en helhetsbild på så här efter en arbetsvecka. Det här är ju i första hand mitt skrivblock för minnesanteckningar så att jag kan bläddra tillbaka sedan på ålderns höst (eller till och med redan nu i höst) för att se vad jag haft för mig. Därför vill jag också säga följande:


Det är gott om älgar i Dalsland i år.

Man kan bygga en egen liten söt midsommarstång av björksly och lupinkransar även om ingen annan dansar runt den, bara för att det är mysigt.

Man bör hitta på saker med tre tonåringar så de inte möglar uppe på loftet, t.ex. vandra genom naturreservatet brant uppför Egersknatten och ner igen.

Mete vid midsommartid är fantastisk gynnsamt, fridfullt och alldeles magiskt.


Rökta abborrar kräver mer salt än man tror så inte ungdomar anser att de smakar smaklöst gummi.

Tjärn är en liten sagolik vattensamling som dyker upp som en illusion och som är helt fantastiskt att ta ett dopp i även om man inte har med sig badkläder.

Kvällarna vid den långgrunda sandstranden i Hökenäs är svårslagna när man stannar kvar ända till solnedgången..







fredag 12 juli 2013

Supertrevlig, snygg, social stugsittare ska sluta smeka sin smartphone sedan sällskapet suckat

Midsommaren närmade sig och att inte spendera den tiden i Dalsland vore nästintill en hädelse. Naturen är som vackrast då och där. Syrenerna som blommar lite senare än hemma, havet av lupiner vid vägkanten och de sena solnedgångarna vid sjön. Barnen har alltid tjatat om att få åka till torpet. Bara torpet varje år och så mycket som möjligt. I år är det annorlunda, tiden för förändring har börjat. Tjejen vill inte följa med. Tjejen har en pojkvän och då kan man verkligen inte åka och sätta sig i en rysligt gammal stuga med en enda liten ful spegel, ingen dusch och dålig mobiltäckning!


Okej, killen får följa med då. till stället där vi backar tiden och stannar klockan. Där lugnet och semesterkänslan vill infinna sig, där vi alla sover på samma loft och trängs vid det lilla tvättfatet på kommoden i köket. Vi borstar tänderna ute, vi kissar ute, vi diskar ute och vi tvättar oss i sjöarna oavsett väder och vattentemperatur. Sjöbad i sommarregn kan vara riktigt härligt. Vädret är som det är, om solen skiner i andra delar av landet så kan man vara säker på att det regnar i Dalsland, jodå. Skulle det mot förmodan vara soligt så räkna med stark vind, men det är så det är. Gilla läget, ta det som det är och slappna av i det. Det är ju ändå semester.?

Man kan också spela badminton i ännu mer vräkregn, det har jag testat i år. Sommar är faktisk till för nya upplevelser, ju knäppare desto bättre minnesbild att plocka fram senare. När hunden behöver komma ut på promenad när regnet piskar som värst då kan man greppa parasollet som största skyddet. Det är ändå inte många man möter som skulle få chans att skratta åt en.

Det bästa barnen vet med sådana regniga dagar är att man kan få åka till godisfabriken i byn och köpa på sig massa gott att sedan sitta inne och mysa med framför brasan. Eftersom den här mamman också gillar sällskapsspel rätt skarpt så köper hon av tradition varje sommar ett nytt spel. I år blev det "Ticket to ride" - Europaupplagan. Vi spelar det och "Svea rike", äter godis och snax och vissa av oss blir lite tjockare av det.


Det är ute på sjön den där riktiga semestersucken kommer. Ni vet så där när man känner sig så avkopplad och lugn att allt annat försvinner i en enda djup utandning. Det är ingen stor vräkig båt, inget stort, dånande hav men upplevelsen desto större. I den lilla ekan på den stilla sjön där är jag ledig.

Hoppar i land på klipporna för sol mellan molnen, bad och simturer i det uppfriskande vattnet och så lite mat på det. Köttbullar och makaroner smakar aldrig så gott som på klipporna med första parkett på utsikten över sjön.











onsdag 10 juli 2013

Summerar sommaren snabbt, sötnosarna slutar skolan sedan Stockholmssemester

Då var det dags att uppdatera de förlorade månaderna..
Hur jag ska minnas allt och i min ålder till råga på allt det vet jag inte. Jag har faktiskt hunnit fylla det sista året på det tredje tiotalet. Men jag gör så gott jag kan och börjar med skolavslutningen i början av juni..

                               

Mina duktiga, vackra barn som jobbat hårt det här året förtjänar ett långt skönt sommarlov. Jag laddar min handväska full med näsdukar eftersom det här året är extra känsligt för en känslomänniska som jag. Tjejen, den långa, tjusiga går ut nian! Grabben slutar sjuan och gör ett cool uppträdande med sin musikgrupp och med rockversionen av Idas sommarvisa. Han imponerade med gitarrsolot. Stolta mamman applåderade mest i bänkraden. Efteråt hade vi tårtbuffé för alla nior och familjerna. Gruppkramar och fotograferande en minnesvärd dag.

Från och med den dagen började också min tre och en halv veckas ledighet från jobbet. Skönt och sommaren kan börja. Inleder med några storstadsdagar i vår vackra hufvudstad. Spatsera i gamla stans gränder och låta barnen uppleva en dag bland karusellerna på Gröna Lund. Själv blir jag yr i huvudet på en vanlig gunga så jag står över bara jag får en Ben & Jerrys med utsikt över vattnet. Det blir en påtaglig kontrast med storstadslivet, de snabba rulltrapporna, tunnelbanan och folkvimlet mot det kommande lugnet i Dalsländsk natur.


                               


Hunden fick också semester och bodde på pensionat några dagar. Han umgicks med andra roliga hundar och flirtade med söta hundflickor mest hela dagarna. Att lämna bort den lille slyngeln kändes nästan som när jag lämnade barnen på dagis första gången. Inte riktigt men nästan..





måndag 8 juli 2013

Stenen står stadigt, sammanfattar sommaren senare

Tiden går fort när man har roligt brukar uttrycket lyda, och tiden har verkligen rusat iväg.
Fast jag vet inte om det var så vansinnigt kul då far gick bort och tiden som följde. Ändå är det idag exakt fem månader sedan jag smekte far på kinden för sista gången och livet går trots allt vidare för oss andra.

Jag passerar kyrkogården på min resväg till jobbet och jag sneglar upp i backen mot fars grav. Jag kan se den ända från vägen. Det dröjde ett tag innan tjälen gick ur marken så pass att stenen kunde sättas upp. En tidig morgon i början av juni när de andra i familjen fortfarande sov cyklade jag iväg till far för att lämna en blåklocka. Då stod stenen där i morgonljuset och tårar föll på den skrovliga ovansidan.

                                      

Saknaden kommer och går och vissa stunder påminns man extra mycket. Som till exempel när jag nu i midsommartid satt i båten med metspöt, fiskarna hoppade i vattenytan och flötet sjönk. Det nappade och jag grät. Sorgchocken var total mitt i lugnet på sjön då jag mindes hur pappa blev ivrig som en pojke när fisken högg på masken. Ljumma sommarkvällar som denna när vi semestrade i Värmlands natur som barn. Pappa älskade det och doften och smaken av stekt abborre till frukosten i den lilla timmerstugan är ett oförglömligt minne.
Tiden går fort när man har roligt.. och jag upptäckte att jag lyckats att inte blogga ett endaste dugg på två månader och jag antar att det är läge att åtminstone sammanfatta semestern som varit.. en annan dag..



torsdag 9 maj 2013

Harmonisk Himmelsfärdshelg, hittar Hästhagens Herrgård - hon håvar högfärdigt hole-in-one

Det är torsdag och jag vaknar 06.20 av frenetiskt fågelkvitter. Jag tänkte först kliva upp för dagen så dags men kröp ner under täcket igen och somnade tydligen om. Vilket visserligen inte är någon som helst fara eftersom jag är ledig, men jag tycker inte om att sova för länge. Jag blir yr i knoppen och halva dagen är förstörd. Fast den här dagen blir inte förstörd trots allt..

Jag inleder med min heliga frukoststund utomhus faktiskt. Det är mulet men ändå ganska ljummet. Bordet är alldeles blött från nattens vräkregn. Tjejen är inte hemma, hon verkar bo i en kappsäck just nu. Hon åkte direkt efter skolan igår till en tjejkompis på stan, sov över där och åkte sedan vidare till nästa kompis. Först ikväll kommer hon hem en sväng, äter lite, duschar och packar om. Imorgon tar hon tåget till kärleken.

Förmiddagens hundpromenad blir i området runt Hästhagen, längs ån och upp till parken kring Karlslunds herrgård. Vacker vårlik natur att vandra runt i. Sist jag var där måste ha varit förra sommaren när Fröken Julie sattes upp som utomhusteater med det gamla orangeriet som sceneri. Det var en fantastisk kväll för övrigt som jag inte tror att jag nämnt något om men som jag fortfarande minns med magisk känsla.




Grabben följde med ut idag, kanske mest för att det vankades glass där men också för att vi pratat om att spela minigolf. Banorna var illa åtgångna så vi övergav Hästhagen och åkte vidare. Väl framme kom regnet men det hindrade oss inte utan fick istället en fribiljett till en runda till vid ett annat tillfälle av den snälla golfbaneföreståndaren. Det var länge sedan jag spelade och kände mig lite ringrostig men lyckades i alla fall vid en av banorna sätta bollen direkt på första slaget rätt i håven. Roligt var det, även om jag tragglade desto mer på några av de andra banorna. Måste dit snart igen och det finns det ju all anledning till eftersom vi har en gratisrunda innestående, då förhoppningsvis med något bättre väder.

Ikväll är det fullständigt skyfall som gäller utomhus. Vill bara säga att det går att grilla ändå..






onsdag 8 maj 2013

Vädret verkar varva vackert, våren vattnar vitsipporna

Jag känner mig lite hånad.
Det är väl inte hela världen men jag blir lite tjurig, eftersom jag stått inne och jobbat i två hela helt fantastiskt strålande vårdagar med sommarvärme. I princip varje år är det så här otroligt sommarfint första veckan i maj och varje år har jag sagt mig att nästa år ska jag minsann ta semester så här års. Det glömmer jag givetvis varje gång. Det här året var det tur eftersom värmen inte riktigt hade hunnit fram.

Den här veckan innehåller en liten minihelg mitt i och jag ska absolut inte klaga över den ledigheten.. men.. solen strålar hela morgonen ända fram tills arbetsdagen är slut. Lagom till stängning mulnar det på, regnet lurar längre bort på himlen och molnen är på väg in. Hela dagen imorgon sägs det regna och åska. På fredag när jag jobbar igen blir det självklart fint med sol och plus 22 grader för att sedan börja regna igen till helgen. Tack! Jag är inte mulen för det nej då..

En oplanerad picknick efter jobbet var mycket mysigt, och vi klarade oss faktiskt precis från regnet. En skön promenad i rofylld miljö runt Riseberga klosterruin, till amfiteatern där jag naturligtvis klev upp på scenen och bakom kulisserna bara för att få den där skådespelarkänslan igen. Sedan avslutade vi med picknick vid ruinerna. Fruktfrossa med jordgubbar och ananas, mörk choklad och lite vin till det smakade riktigt gott. Bokskogen med täcket av vitsippor känns helt tidlös och man kan nästan känna atmosfären av nunnorna i området från tid som flytt.
Märkligt.










tisdag 7 maj 2013

Bästa bloggare! Betyg - bra babblat, bedårande berättat.

Jag måste vara inne i en period där mitt pladdrande inte verkar sina. Allt jag ser, små ögonblick av livsglimtar och allt jag gör, mer eller mindre knäppa inslag ger mig inspiration till att få skriva ihop ett inlägg. Jag har lagt märke till och faktiskt kommit på mig själv flera gånger att jag tänker i bloggform i princip allt nuförtiden.
Vardagsdravel som blir till bilder som omvandlas till meningar med någon form av mening, ungefär så här..

"Jag hoppar med lätta steg av bussen i solskenet. Pigg av våren. Framför mig och före mig hoppar ett par små Thailändskor i låga ballerinaskor också av desto lättare och ändå snabbare. De är båda bra mycket kortare än jag, uppskattningsvis knappt en och en halv meter över havet,  och jag känner mig riktigt lång och reslig där jag går bakom dem över gatan den här tysta morgonen i staden. Just den här dagen har jag till och med hittat mina klackskor som gör mig längre än vanligt.."

och så fortsätter dagen.. med massor med intryck att uttrycka..ända tills jag blir så trött i ögonen att jag istället somnar i soffan framför "50 first dates" med Drew Barrymore och Adam Sandler. Jag somnar inte i soffan tillsammans med dem, de är med i filmen förstås. Filmen som visserligen är jättesöt men som jag redan sett alltför många gånger. Med den längsta reklamen på sexan hinner man i alla fall glömma bort filmen man tittat på..






måndag 6 maj 2013

Resenärens retsamma rabattkort, radikalt rabalder - rannsakar raseriutbrott

Jag har inte börjat cykla än, fast jag borde. Våren är här, cykelbanorna åkbara och fettet behöver motioneras. Ändå står jag fortfarande och väntar på bussen. Idag strålar solen från blå himmel. Träd och buskar börjar få det där vackra ljusgröna skimret. Den svala vinden har lugnat sig och det är riktigt skönt. Jag brukar oftast ha musik i öronen för att fly verkligheten, men inte idag. Idag vill jag vara närvarande och faktiskt höra fåglarna och vårens alla andra ljud runt omkring mig. Till och med bilarna som svischar förbi utan vinterdäck känns som ett mysigt ljud att lyssna på den här morgonen.

Så kommer bussen. Jag kliver på för att ansluta mig till de andra halvsovande resenärerna som de allra flesta har åkt ända från Hjortkvarn. Då piper mitt busskort så där retligt som betyder att det inte fungerar. Det betyder inte att det är slut med pengar på kortet för jag laddade det på väg till jobbet i lördags. Det betyder bara att det blivit avmagnetiserat ...igen.

Busschaufförskan ifrågasätter hur jag förvarar mitt busskort och behärskat men med underliggande irritation förklarar jag att jag efter åtskilliga avmagnetiseringar lärt mig att vidta åtgärder och att jag noggrant lägger det separat från allting annat. Hon sneglar på min svarta skinnväska och yttrar snorkigt
"Men du har ju magnetlås på det där andra facket på väskan..."
"Öh ja, skulle det vara orsaken? Kortet ligger i en plastficka seperat i en annan del av väskan. Andra kort förvaras på liknande sätt i andra små sidofack, varför blir då inte de också avmagnetiserade?" kontrar jag. Hon kan inte komma med någon förklaring och låter mig åka med gratis.

Så får jag ännu en gång snällt ta mig upp till Länstrafikens kontor för att byta ut mitt kort och jag överväger att tipsa dem om skriva ut på hemsidan att rabattkort inte kan införskaffas om du äger en väska med magnetlås på, alternativt uppmana om att shoppa ny väska samtidigt. Men jag är snäll mot tjejen i receptionen. Det är ju trots allt inte hennes fel. Men busschaufförskan tyckte att det var mitt fel.
Måste bero på min parfym, Magnetism by Escada..

Tur att det finns charmiga chaufförer också. Min favorit kör ofta kvällsturen på 727:an. Den kvinnan ser alla som kliver på, välkomnar oss hjärtligt in och säjer "Nu åker vi hem..!"






söndag 5 maj 2013

Mamman mocklar mestadels med mobilen

Mockla är inte ens ett ord enligt SAOL. Det är väl ett slangord jag råkat snappa upp antar jag och det används emot mig. Det verkar i alla fall ha någon betydelse i stil med "hålla på med" eller  "trixa med". Så sägs det mig och vad vet jag om det används av andra i samma sammanhang eller om det är egetpåhittat. Tror jag ska höra mig för med språkvetaren Fredrik Lindström. Han verkar ha koll på det här med dialekter. Han är dessutom från samma stad som tjejens kärlek och då kan vi ju passa på att reda ut huruvida man bör säga beige (bäääsch) som vi eller beige (beeesch) som han. Tänker inte bråka med honom om det för den livemusik han bjuder på när han spelar och sjunger för tjejen är riktigt trevligt att lyssna på. Dessutom kan han låta som en tupp.

Jag trotsar blåsten och sitter ute på altanen i linne och mysebyxor upprullade till knäna. Hottie indeed.. Musiken hörs ända ut till mig och jag behöver således inte spela sönder mina spotifylistor idag.
Fast jag erkänner väl för att återgå till rubriken att jag håller på och mixtrar med min iphone lite väl mycket och kanske borde se det som ett smärre beroende. Men det är ju så roligt med alla ordspel och med instagram.. Skäms på mig!

Ikväll ser det ut att bli en fin vårkväll med solnedgång och grillspett. Jag tror jag ska kunna lämna mobilen därhän en liten stund då..




Vem är bäst på Wordpox..? Huh!?




lördag 4 maj 2013

Hockeyfansen hejar högljutt hela halvleken

Jaha, och där blev grabben sjuk också. Trevlig helg!

Jag jobbade den här lördagen och kom hem till en grå liten pojke. Han såg verkligen ynklig ut och jag förstod att han inte mådde bra. Strax därefter fick han bråttom.. hm..
Den goda lördagsmaten med ost- och salamifylld lövbiff, klyftpotatis, tsatsiki en fräsch sallad och ett glas rött tappade lite sin njutning. Och grabben han fick förstås inte äta någonting, stackarn. Det bästa han vet är att festa på godis, ostbågar, läsk och annat snaskigt på helgerna. Dålig tajming.

Ikväll sitter vi alla i soffan och kollar på hockeyn, alla utom grabben som är förvisad som en pestsmittad till en solsäng med filt på sig vid sidan av. Tjejen och hennes kärlek åkte och handlade massvis med godis så de klarar sig hela matchen. Jag är väl inte superengagerad men hejar på figurerna som ser ut som Kalles kaviar. De svartvita snubbarna verkar bråkigast.

Jag tyckte också att det lät som att Jimmy Åkesson var med och spelade i svenska laget, men det var nog fel efternamn. I tjeckiska laget var Smeagol med och lirade men jag hörde säkert fel igen. Jag hör lite dåligt för de andra skriker så dant här inne. Jag skriker också men tydligen för sent. Hallå jag försöker faktiskt här.
Tjejen och jag gör vågen när reprisen visar upp Sveriges andra mål igen. Några piruetter och dubbla saltomortaler hade fått mig att jubla.

Och mitt i allt ståhej så märker vi inte ens att voffsingen helt plötsligt inte är där vi är. Han brukar aldrig vara någon annanstans om alla är hemma. Om någon i familjen fattas hemma så brukar han ligga i hallen och vänta. Men där var han inte. Han hade smitit ut från altanen och hoppat över grinden och vi hann bli skapligt oroliga innan tjejen ropade efter honom. Då kom han springande från grannens håll. Han var jättetrött och hade antagligen haft världens frihet och full rulle ute på ängen. Hade varit lite roligt att haft en kamera på honom för att se vad han haft för sig, men det är nog bäst att vi låter bli att upprepa incidenten.

Grattis i alla fall till Sverige i den här matchen men synd på klubban som gick i två bitar i vrede.


May the 4th be with you!







torsdag 2 maj 2013

Deklarationens deadline, dagen då dumdristigheten domderade

Varför göra idag det man lika gärna kan göra imorgon..?

Jo för att det ska alltid ska dyka upp saker som krånglar och ställer till. Men skyll dej själv, hur svårt är det egentligen att få tummen ur tidigare? Skjuta upp saker in i det sista det är mer regel än undantag här. 
Häromdagen behövde jag föra över en viss summa pengar mellan två konton och eftersom min mobil stod på laddning just då valde jag alternativet att logga in via datorn med min bankdosa. Jag var trött, sjuk och stressad och ja, jag försöker komma med ursäkter som täcker upp för min klantighet. Vad jag gör? Jag slår givetvis fel kod tre gånger så kortet spärras. Tre gånger!? Hur kan man ens klara av den bedriften? Jag imponeras av mig själv, faktiskt. Perfekt lagom till deklarationstider och allt. 

Så jag hoppade in på banken i morse, morgontrött och förvirrad och försökte få den unge mannen vid disken att förstå mitt ärende. "Jaha.. tre gånger.. nytt kort. Fixar." 
"Fast det tar flera dagar innan du får det och du måste logga in och välja en kod först innan det nya kortet skickas ut, och du kan ju inte logga in med bankid-kortet för det har du ju redan sumpat så du får logga in med ditt visakort." Riktigt så sa han inte men det kändes som att han sa så och riktigt högt också så alla runtom kunde höra och hånskratta åt mig. Så värst många befann sig visserligen inte där inne på banken så tidigt på morgonen. Anyway.. 

Jag vet att det finns tusen andra sätt att deklarera på men bankdosan är det sätt jag fattar hur det funkar. Mobilt och appar och grejer är alldeles för nymodigt för mig. Sms funkar inte eftersom vissa ändringar måste göras i skatteuträkningen. Den ursprungliga blanketten i pappersform är ju den gamla hederligt beprövade modellen och hade väl fungerat om man bara hade varit ute i lite mer god tid. Fast vadå.. jag har ju en hel halvtimme på mig..  






Spotify strular som skit, support snackar strunt

Någon (jag nämner inga namn) har lyckats råka connecta sitt facebook med mitt spotify, och nu går det verkligen inte att ångra det hur vi än gör. Big deal (?) tänker ni, men jaa jag stör mig på det ju..

..och ja, jag har ett alldeles eget spotify, det är heligt och jag vill ha det så. Ingen ska få stjärna sina fula låtar till min favvolista. Ingen ska få ta över och bryta min musik när jag lyssnar på lunchen eller på väg hem från jobbet eller medan jag tränar någon gång då och då. Jag kräver inte mycket, men mitt Spotify är mitt bara mitt.

Så när jag nu loggar in från datorn så står hans namn retligt i högra hörnet och hanses facebookbild är stor och tydlig högst upp. Det är också jätteroligt om jag lyssnar på sån musik som jag tycker är jättebra som till exempel Smurfhits eller Sven-Ingvars så uppdaterar facebook att han har lyssnat på det.
Haha! Där fick han för sitt misstag..

Jag har provat allt.
Om det nu finns någon teknisk människa som läser detta så skrattar de säkert hånfullt och tänker att hon kan inte alls ha testat allt för då skulle hon ju löst problemet. Men skratta ni.. jag har provat ALLT.. tre gånger.
För om det är något jag stör mig på så blir jag så envis och tänker inte ge mig,  hur lång tid det än må ta. Vilket kan vara lite jobbigt om det inte finns någon lösning..

Till slut gav jag faktiskt ändå upp den här gången och kontaktade support. De svarade efter tre dagar och kom med lysande idéer.. som jag redan testat.. Thanx for nothing!

Kanske dags att ta hjälp av den unge herrn i huset. Han har knäckt sin systers iphonekod åtskilliga gånger till hennes stora förtret och till allas vår häpnad. Senast i raden igår efter att hon stoltserat med att hon häromdagen bytte till en väl genomtänkt och klurig kod. Jag säger då det.. och mer synd om tjejen blev det, när hon fick ett bakslag på kräksjukan i natt. Jag blir så trött..









onsdag 1 maj 2013

Pensionärerna planerar promenaden pissdåligt

Att alla här hemma är lediga mitt veckan hör inte till vanligheterna. Vårvädret är strålande och eftersom vi sjuklingar piggat på oss så orkar vi nog ta en liten trivsam promenad tillsammans med hunden. Sörön lockar och naturreservatet med havet av blåsippor och vitsippor som täcker marken just nu. Fler tänker tydligen likadant idag och det är knappt att bilarna får plats på den lilla parkeringen. Aslan får tillfälle att träna på hundmöten, det går sådär.

Så kommer vi fram till den öppna ängen i mitten av reservatet där korna brukar hålla till. Där har flera brett ut sina picknickfiltar och myser i solen med sitt kaffe och kanske en bulle. Jag vet inte så noga för jag väljer finkänsligt att inte gå fram och titta närmre. Men vad som däremot slår mig är att minst hälften (om inte fler) av alla naturbesökare idag är av årsmodell äldre. Varför? Jag hatar inte pensionärsfolket, jag är bara brydd över denna ekvation.. att trots att de är lediga varje dag år ut och år in så ska de absolut ut och trängas de dagarna vi andra är lediga på. Om de istället hade valt igår eller imorgon som sin utflyktsdag så hade både vi och de fått lugn och ro där ute. Men det kanske är det som är poängen, att de inte vill ha lugn och ro? Eller i matbutikerna, när man jäktad efter hela dagens arbete måste in och köpa sin matkasse innan man ska hinna med bussen hem till barnen som väntar på sin kvällsmat därhemma. Då är de där i flock och skapar långa köer. Varför? De har ju haft hela dagen på sig.. eller? Jaja, den som lever får se.. Svaret kommer väl..tids nog.



Det är i alla fall en riktigt fin dag idag och just nu ligger jag här på mage på min solsäng och bloggar ute i vårsolen. Fåglarna kvittrar ivrigt i trädtopparna och några snorungar skriker och grinar i parken runt hörnet. (så där ja, nog bäst att jag får med lite gnäll på det yngre folket också)

Sköna maj välkommen!
och blåsippan ute i backarna står, snart vi gå utan strumpor och skor o.s.v.
















tisdag 30 april 2013

Vilken vinglig Valborg. Våndas - vill vägra våldsamt vomerande, varvar vakande vilan vid wc:n

Vårvindar friska..

Det blåser och piskar där utanför dörren så jag vaknar av det. Men friska är det nog bara vindarna som är. Jag vågade inte sova i sängen där nere i natt för när jag lade mig ner och blundade så snurrade det som om jag hade druckit alldeles för mycket vin. Spik nykter var jag, men benen darrade när jag till slut bestämde mig för att ta mig uppför trappan. En madrass på golvet i hallen kändes tryggare. Försöka andas, försöka få ro. Att ligga där kändes som att sova över hos någon, lite mysigt på något vis mitt i eländet. Hunden tittade lite konstigt undrande varför sängplatsen inte är där den brukar och när min arm råkade falla ner från madrassen och ut på golvet så kände jag  hur han lade sin tass på min hand. (Försök då att inte se framför er att armen lossnade från axeln när den ramlade ner för det sade jag aldrig, förstår bara inte riktigt hur jag ska beskriva så det låter riktigt rätt..)

Tjejen mår bättre idag, piggare utan feber och vi drack lite te tillsammans på förmiddagen. På eftermiddagen gick vi ut och satte oss rätt upp och ner på golvet på altanen mot husväggen. Det var ganska kyligt i blåsten men solen värmde på våra bleka ben. Tjejbus med spontansång och skratt i den mån vi orkade, ända tills man blev brädad av att tjejens kärlek ringde. Efter en stund kom hällregnet och strax därefter säsongens första åskmuller. Någon sade också att det snöade och haglade i en annan del av staden. Typisk aprilväder in i det sista.

Ikväll är det Valborgsmässofirande vid slottet som alla andra år, bara det att i år kommer vi att fattas. Orkar helt enkelt inte det, en filmkväll i soffan blir bättre för oss. "Alice" i två delar passar perfekt, särskilt för tjejen. Men de som väljer att åka ner på stan (eller någon annan våreld runt ikring) får nog en fin kväll i alla fall för nu har det spruckit upp och solen kommer snart att gå ner över hustaken.









Ps. Och varför syns inte trailern här ovan från mobilen.. Tröttsam teknik.. Vilket genast gav upphov till en del av en ny rubrik och ett nytt inlägg någon annan dag.



måndag 29 april 2013

Möter måndagsmorgonen med magsjuka, mamman måste motarbeta

Lilla gumman.
Hon blev smittad av något som tio andra på samma fest också blev sjuka av.
Vaknade mitt i natten, precis så slår magsjuka alltid till som en tjuv om natten.
Tjejen måste givetvis stanna hemma från skolan, sova ut på förmiddagen när det värsta lugnat sig och sen missa pianolektionen på eftermiddagen. Ikväll orkar hon i all fall halvsitta upp i soffan med sitt cocacolaglas framför ett maraton av "modern family" på netflix. Låt mig påstå att hon inte är sitt vanliga briljanta jag, men den illgula huvtröjan förbättrar inte fräschören och lystern i hennes hy. Stackars liten tös, som alltid är så noga med sitt utseende. Just nu bryr hon sig inte. Ikväll har hon närmre 39 graders feber och vi andra kan bara hoppas av vi klarar oss undan det elände som drabbat henne.

Jag brukar ha en tendens att svimma när jag åker på sådana där äckliga sjukdomar.
Glömmer aldrig när jag en gång i tiden arbetade som lärarassistent och åkte med på lägerskola med fjärdeklassen. En jättemysig lägergård precis vid en sjö. Jag var gravid i sjätte månaden och blev givetvis orolig när jag efter första natten vaknade med magont. Jag hade turen att en av de andra lärarna behövde lämna lägret och fara hemåt en sväng så jag kunde åka med henne in till stan. Vad jag då fick höra var att flera elever hade insjuknat i magsjuka under natten. Jag hann hem till lägenheten men tuppade av i badrummet, föll handlöst och slog i huvudet i badrumsgolvet. Man är inte så särskilt kaxig i sådana situationer. Försöka sova lite grand emellanåt på en madrass på golvet så nära badrummet som möjligt, för att undvika att svimma igen..

Har verkligen ingen lust att bli sjuk. och jag önskar att min lilla gumma snart är en frisk fläkt igen. Godnatt. hoppas jag.





söndag 28 april 2013

Slappis söker söndagssensation

Godmorgon!

Att vakna halvåtta en söndagsmorgon känns lite pensionärsaktigt. För det var ju inte så att jag lade mej särskilt tidigt igår. Eller ok, jag erkänner att jag var nära att nicka till flera gånger i soffan redan vid tiosnåret. Men jag höll mig vaken yterligare lite till som den tuffing jag är. Jag löste det enkelt genom att prata lite med dottern som precis kommit hem från kärleken om hur helgen varit. Fest för svärmor och gosa med nykläckta kycklingar lät riktigt trevligt.

Sedan ringde grabben inifrån grannhuset (ja det är tur det finns mobiler så man slipper gå några meter) för att  fråga om de kunde sova över här. Visst, ni får hålla till i gästrummet i källaren så syrran får va ifred här uppe. Hon behöver vilan efter en intensiv period och inför den nya veckan med fler prov att fokusera på.

Grabbarna som bor mittemot varandra och har varit som knoll och tott sedan vi flyttade hit för snart fyra år sedan har inte träffats på ett bra tag nu. De har inte varit osams eller så, de bara gled isär på något vis under vinterhalvåret och prioriterade tydligen andra saker. Så kan livet vara när man växer upp. De har båda förändrats en smula och de låter mörkare på rösterna på nåt vis.. Men så i förrgår efter skolan fick de plötsligt för sig att umgås hela eftermiddagen och kvällen, allt var precis som vanligt fast roligare än någonsin med studsmatta och åka till "gårn". Det resulterade i att de sedan hängde hela lördagen också med stadsbesök och busidéer. Kvällen avslutade de med massa snax och fanta som de färgat röd av karamellfärg och film där nere i gästrummet, pojkfniss och pojkpruttar.

Så vad händer idag annars då.. idag blir jag i alla fall inte ensam. Idag har jag barnen hemma och jag ska nog försöka förhöra tjejen lite på det hon behöver kunna till proven. Högarna av tvätt och räkningar som jag sköt undan borde jag nog göra något åt. Det låter väl som ett söndagsäventyr.

Have a nice day!






lördag 27 april 2013

Milstolpe med många maniska men mestadels muntra meningar - mitt maffiga magplask


Kan ni förstå?
Jag fattar det inte.
I och med mitt förra inlägg har jag tydligen klarat av tvåhundra (!) rubriker med varsitt mer eller mindre givande innehåll. Jag har väl i och för sig haft några pauser ibland med idétorka, men jag reser mig igen. Kan inte hålla mig borta, fast börjar undra hur länge till jag fixar dessa insnöade bokstavsenhetliga rubriker. Men jag tänkte nog så också för hundrafemtio inlägg sedan... Får väl säga grattis till mig själv tycker jag.


Dagen till ära har jag så mycket frid i det tomma huset så jag inte riktigt vet vad jag ska göra med all den lugna ron. Karlen är på jobbet, dottern är hos sin kärlek och grabben fick för sig att göra stan och gå på bio med ett par polare. Kvar hemma är jag, hunden och katterna. Jag njuter av den längsta frukosten på länge. Ägg, fil med jordgubbar i och knäcke med ungersk salami på. Mina nyinköpta teburkar ligger i lådan i köksskänken bakom mig. Morgonens teval är enkelt och jag lyfter upp den lilla blå burken med katter på. Mitt te ska smaka choklad och chili idag.




Sedan vill Aslan och jag gå ut och gå i vårsolen. Han bajsar invid ängen, det gör inte jag. Han skäller på en förbipasserande unge på trehjuling, men jag låter bli det också. Aslan tycker inte om fordon på hjul om det så är stora farliga bilar, cyklar eller barnvagnar. Värst är nog det sistnämnda och då särskilt på grusväg. Voffen är liten och rädd och då måste man skälla. Fast om det är en riktigt stor lastbil som är jättejättefarlig då väntar man säkrast tills man passerat tillsammans med matte. Sedan kan man stå på tryggt avstånd, vända sig om och skälla kaxigt efteråt. Slyngel!

När vi kommer hem igen blir jag sugen på ett bad, men inte utomhus riktigt ännu. Näe ett ångande varmt skumbad med citrondoft väntar. Hemmaspa i stillhet det är ledighet för mig. Alla måsten skjuter jag åt sidan, särskilt räkningshögen. Jag behöver inte ens laga mig någon lunch för resterna från gårdagskvällen räcker gott till mig och jag äter den så klart ute i solen. Jordgubbar i cidern ger sommarkänsla. Jag intar min solstol och försöker få några värmande strålar på den bländande vita magen men då kommer det en katt och lägger sig på den. Det kurrar och trampas på magen och visst jag inser att den är mjuk och bylsig som en kudde, men jag hoppar i alla fall över träningen idag. Jag har det bara så gott...som en trött katt i solen.





fredag 26 april 2013

Viktoriaskolan vädjade vänligt vid vårens välgörenhetsgala

Gårdagen avslutades så i hjälpsamhetens tecken. En välgörenhetsgala anordnades i skolans regi med skön sång, tuff musik, riktigt cool dans och berörande drama av fantastiska högstadieelever däribland mina egna. Temat var fattiga, utsatta barn i andra länder men även om tråkiga hemförhållanden i vårt eget land. I pausen kunde man köpa ansiktsmålning, fika och smycken. Budskapet var tydligt, ge en hjälpande hand och ge av ditt hjärta! Pengar samlades in till Unicef och till det egna projektet med systerskolan som startats i Colombia, till brunnar och rent vatten. Engagerat och mycket bra!
"We can touch the world"









Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...