Annelies agenda

Nyförlovade och i lyckorus såg vi våren spricka ut hemma i Långås där vi planerade och planterade för vårt gemensamma liv. Trädgårdsdrömmar och framtida renoveringar på huset, en sak i taget möjligen två. I april tog vi första spadtaget till vårt tänkta växthus som kommer att stå fint i ena hörnet av trädgården när det är färdigt. Där ska vi odla grönsaker och inreda mysigt för att förlänga utelivet lite. Där vill vi fika och njuta av tidig vår och sen höst och sommartiden däremellan bland krukor och förhoppningen av gröna, fina växter.. när det blir färdigt.. men den lilla bagatellen nämnde jag redan.  Vi cyklade ut på picknickar bland vitsipporna och hade kvällsdejter efter jobbet i solnedgången i vår förlängda trädgård vid havet. Sådant där som är livets krydda, sådant där som ger vila, och där man får äta något gott med magisk utsikt. Vårkvällar med vackra himlar och ljumma vindar som sveper med sig lugnet in på djupet. Vi levde vardagsliv, med långa jobbdagar, storhandling, to...

Den första tiden i mitt nya hem var jag en sådan där hemmafru. Ni vet, jag sa ju upp mig från jobbet hemma i Örebro utan att ha något nytt här som väntade. Sådant får lösa sig tänkte jag och ville inte låta det försena eller komplicera min flytt ner till mitt liv med kärleken när jag nu hade bestämt mig för att det var så det behövde vara. Jag landade några veckor med att packa upp och komma i ordning med mina saker som skulle få plats  ihop med hans. Vi rensade och röjde och upptäckte att vi mest hade inredning som passade perfekt ihop. Till och med det stämde. Jag bakade bullar i min nya ugn i mitt nya kök och tog långa promenader i min nya omgivning ute på landet. Jag blev snabbt kär i känslan av lite dåtid när jag gick och handlade mjölk och jäst till bullarna i den gulliga lilla butiken i bygden. Där hälsade alla glatt på mig när jag klev in. Man lyfte blicken och såg varandra på ett helt annat sätt än i jäkten som pågick i den där butiken hemma på min gata i stan.  Höste...

Allt blir inte som man tänkt sig... Men jag inser nu att ibland blir det faktiskt bättre om man bara vågar lite. Till slut vågade jag, när barnen var så pass stora att de blivit vuxna båda två. De var trygga i sig själva och förstod vartåt det barkade mellan deras föräldrar. Jag är inte den som ger upp i första taget men blev tvungen att se att livet inte kunde fortgå i samma spår. Livet som är för värdefullt för att inte ta till vara på. Det hade inte varit några danser på rosor under lång tid, snarare som ett frustrerat trampande på maskrosor. Den dagliga stressen och ångesten som kom krypandes direkt på morgonen gjorde vardagen påmind och åt upp oss till sist. Han och jag träffades väldigt unga och var säkra på att vi skulle kunna hålla varandra i handen för all framtid. Så blev det inte. Den framtiden varade ändå i 25 år och hela vårt dittills vuxna liv.  Jag hittade till slut en lägenhet i andra hand inne i stan och lämnade det stora fina huset bakom mig. Trädgården, poolen oc...