Annelies agenda

Vädret under vår tripp upp till Härjedalen i höstas var över förväntan vackert. Solen sken över Storsjö de flesta dagarna och det var mestadels blå himmel med lite växlande moln i trakterna runt Jämtlandsfjällen. Luften var sval med tidiga höstvindar, helt perfekt för vandring och uteliv. Min hobbit kände sig lockad att få vandra mera, närmre Lunndörrspasset och föreslog framåt mitten av vår vecka att vi nog skulle ta chansen att packa för en natt ute.  Sagt och gjort, föreberedelsen för längre vandring på fjället stod färdig nästa morgon med tält, liggunderlag, sovsäckar, Trangia och proviant. Vi åkte mot Tossåsen återigen, spände på oss ryggsäckarna och började gå men åt andra hållet den här gången rakt ut mot Lunndörren. Ganska tidigt under vår strapats behövde vi korsa bäcken över ett vad. Vi tog av oss skorna för att inte blöta ner oss för mycket och balanserade barfota över de blöta hala stenarna i det kalla vattnet. Naturen förändrar sig i etapper alltmedan vi går, från skog...

Nästa dag ville jag visa min hobbit hur känslan kan vara att få gå närmre fjällen. Att få slå följe med fjällbäcken och gå mot de mäktiga bergsmassiven där de stabilt tornar upp sig mot himlen. Nu hade vi varit uppe på höga höjder med milsvid utsikt och nu skulle vi vandra mot de vyerna vi sett långt där borta i fjärran. Vi hade i våra planer siktet inställt på Lunndörrspasset och behövde därför ta bilen ett stycke längre förbi Storsjö och upp mot Tossåsen. Med lättare packning, endast med det vi behövde för dagen, började vi vår vandring. Den första etappen gick via Kroktjärnvallen, Bartjan på samiska. En sameby och gammalt sommarviste med kåtor beläget ett stenkast ifrån ett underbart tjärn.  Bartjan, Kroktjärnvallen  När vi fick syn på det spegelblanka tjärnet och eftersom det inte fanns en människa på mils avstånd så passade vi på att slänga av oss alla kläder och ta ett svalkande och härligt uppfriskande dopp. Hur skulle man kunna motstå, mitt i denna vackra naturmålning....

Vi vaknade båda två tidigt av bäckens porlande utanför och morgonsolens strålar genom de glesa grantopparna. Vädret bådade gott för en första dagstur upp på fjället. Jag har varit i trakterna flera gånger innan men denna gång hade vi fått tipset att gå en tur som jag inte riktigt kände till. Det var dags att ta sig upp på Särvvålen via Särvvålvallen. Mina ungdomar vandrade samma sträcka med mittelspitzen som sällskap tidigare i somras och rekommenderade det varmt. Det är inte helt lätt att hitta upp genom skogen men efter en skönt snurrig beskrivning på bred Härjedalska så fattade vi precis hur vi skulle gå... Förbi träden och till höger upp till vallen, mellan ett par stugor och så lite runt och tillbaka och sedan upp. Det var ett oväntat härligt möte med en inföding i en annars ganska öde omgivning.  Vägen upp på toppen blev en uppenbarelse för oss båda. Trötta i benen av brant stigning och gassande höstsol var det ljuvligt att böja sig ner och plocka ett par mogna hjortron som ...

Nu ska jag äntligen få chans att berätta om när jag fick ta med mig min Hobbit upp till den underbara fjällnaturen för första gången. Tidig höst är en perfekt tidpunkt för fjällvandring tycker jag. Myggen är inte lika många när sommaren är över och det har ännu inte hunnit bli alltför kallt. Så i slutet av augusti var det dags för en tredje och sista semestervecka för året, de första två inföll ju tidigt i juni ni vet när vi gifte oss och sådant. Nu började vi den här resan med att mellanlanda ett dygn i det gamla torpet i Dalsland på vägen upp. Där ville vi hinna plocka kantareller och kanske lite blåbär innan den tiden skulle hinna passera förbi. Där ville vi bada i tjärn och få en sista suck av sommaren innan vi reste vidare uppåt mot hösten.  Vi klev upp tidigt och packade iordning efter oss i torpstugan för vår fortsatta resa. Daggen låg vacker på spindelnäten nere på ängen. Jag satte på en kittel med varmvatten, stack ner fötterna i mina silvertejpslagade gummistövlar och gic...

Vår bröllopsresa bestod nog inte bara av rosébubbel, jordgubbar och bad även om det vore underbart och man skulle kunna tro det. Vi tycker mycket om att uppleva och att vandra tillsammans och sånt också, så därför gick vi långa promenader hand i hand längs stranden som nästan aldrig tar slut. Barfota på Hanöbuktens vita sand med vågorna som sköljde över våra fötter. Den känslan måste vara den absolut somrigaste, när man sjunker ner lite grand med stegen i den varma, mjuka sanden och när man måste få skrika till lite innan man vant sig vid det kalla vattnet som rullar in i oberäkneliga vågor. Det är så vansinnigt vackert i Sverige, det behövs ingen pandemi som gör att man på något sätt skulle känna sig tvungen att stanna och semestra här hemma. Jag väljer gärna en svensk sommar, frivilligt. Vi ska resa utomlands också, det ska vi sedan när världen är någorlunda normal igen. Om den någonsin blir det. Men jag har inget emot att fortsätta upptäcka allt fint i vårt långa land med skifta...

Vi åkte vidare upp till Tivedens skogar och mysiga  Tivedstorp  där vi hade hyrt en charmig liten stuga med grästak att sova i några nätter. Där var så idylliskt med lupiner i rosa och lila som svajade i försommarvinden intill gärdsgårdarna och göken höll oss sällskap där ute varje dag, det hörde vi allt.  Johannastugan i Tivedstorp Men vi hade åkt dit för att vandra så vi packade våra ryggsäckar direkt efter frukosten, snörade på oss sköna skor och gav oss ut i vildmarken. Vi vandrade hela dagen, brant uppför och nerför, över stockar och stenar, med vatten jämte oss längs vissa sträckor, i lummig uråldrig skog, över myrar, upp på höjder med fantastiska vyer, mellan bergspass och under klippblock. Jag försökte fota vackerheten men djupet och känslan är svår att fånga rättvist, så man måste stanna vart tionde steg för att inte missa något hisnande. När vi blev trötta i fötterna framåt eftermiddagen badade vi vid Vitsands strand. Sanden var högsommarvarm under våra föt...

Jag skulle behöva snabba på min historia för att snart komma ifatt till dagens datum. Han och jag hittar nämligen på så många roliga saker hela tiden som jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om, men eftersom jag behöver ta allt från början så får vi se om det blir i komprimerat berättande eller om jag hoppar över det mesta.  En dag som jag inte tänker låta passera obemärkt förbi är den där dagen tidigt i våras som blev så fin. Det visste jag inte när jag vaknade den morgonen. Vi hade planerat att ge oss ut och vandra i Åkulla bokskogar, det visste jag. Vädret var soligt och friskt och vandringen var härlig men bitvis kämpig. Inte bara för att det var brant uppför och nerför i skogen utan för att vi också glömt vattenflaskan hemma. Våren var på väg men under våra fötter var hösten kvar och lager av multnande mjuka löv som inte prasslade längre. Vi klev över halkiga rötter, parerade mellan klafsiga lerpölar och följde den pigga bäcken genom skogens stillhet. Så fick vi kraft...