Annelies agenda

Det var det här med komplex. Det som man väl är ensam om i hela världen att ha. Vi gömmer oss bakom filter. Man är för tjock och man är för kort. Det är celluliter här och generande hårväxt där. Ett äckligt fult ärr på ryggen och en utväxt på örsnibben. Ögonen är för små och rynkorna i ansiktet börjar bli till fåror tycker man. Jag har hunnit bli 46 år och jobbar fortfarande med fulkänslan ibland. Men så här när man får vara en del av allt det vackra runtomkring då får man faktiskt bara släppa allt. Och är det inte alltid så egentligen.. Hur svårt ska det vara?  #nofilter  

Vy över Storådörren i slutet av augusti 2020 Ett av årets läckraste ögonblick fångad i en bild, ändå går den inte att jämföra med verkligheten. Vi var på väg ut på tur men var tvungna att tvärbromsa och backa tillbaka. Vi var tvungna att stå och gapa en lång stund och sucka över den vackra tavlan som plötsligt målades upp framför oss. Speglingen i den alldeles stilla Storsjön, Storådörren, den lille båten i förgrunden... suck... Det är sådant här som ger frid. 

Sist men inte minst finns Kvarnbäcksfallet på andra sidan grusvägen vid den charmiga lilla stugan. Det är en favoritplats för mig och jag är lycklig att få ta med mig min hobbit dit. En brant stigning upp till en storslagen vy över Storsjö där vattenfallet dånar och skvätter om man vågar ta sig in alldeles intill det.  Mäktig vy över Storsjö med fjällen som fondvägg.  Här kan man stanna länge och njuta av utsikten och titta på de små dockhusen på andra sidan Storsjön. Här kan man känna doften av fuktig skog eller leka med kameran för att lyckas fånga vattnets rörelser.  Kvarnbäcksfallet Tack Härjedalen för underbara dagar. Tack till min hobbit som ville följa med och dela dagarna och upplevelserna tillsammans med mig och så vill jag ta tillfället i akt att rikta vårt varmaste tack till Jack, Lena och Anki för att vi fick en sådan fin möjlighet att hålla till i detta paradis. 

Det var sent i augusti men vattnet var ändå inbjudande för oss. Det är inte ofta man badar i svala fjällsjöar, bäckar och vattenfall. Vi njuter av de tillfällen som ges och ångrar de inte en sekund. Just detta bad i den forsande ån tror jag är det vi båda minns känslan starkast av. På vägen in till Storsjö åker man över Skärkåns virvlande strömmar. Där fick vi en stundens ingivelse och stannade till med bilen redan första dagen, klev ner från bron och ner till ån via skogsbranten. Vi hängde av oss kläderna på några grenar och gick ut på stenarna. Det var vår första upplevelse med friskt, livfullt vatten som fick skölja över våra vandringsvarma kroppar och det var helt fantastiskt! Jag kan lova att min hobbit också älskade det. Precis nedanför Storsjö kapell ligger Storsjöns lilla söta badplats med brygga där vi passade på att tvätta oss en dag. Men det var inte helt lätt eftersom jag överraskades av att det var mycket kallare än allt annat vi dittills upplevt. Snabbt i och snabbare upp

Vädret under vår tripp upp till Härjedalen i höstas var över förväntan vackert. Solen sken över Storsjö de flesta dagarna och det var mestadels blå himmel med lite växlande moln i trakterna runt Jämtlandsfjällen. Luften var sval med tidiga höstvindar, helt perfekt för vandring och uteliv. Min hobbit kände sig lockad att få vandra mera, närmre Lunndörrspasset och föreslog framåt mitten av vår vecka att vi nog skulle ta chansen att packa för en natt ute.  Sagt och gjort, föreberedelsen för längre vandring på fjället stod färdig nästa morgon med tält, liggunderlag, sovsäckar, Trangia och proviant. Vi åkte mot Tossåsen återigen, spände på oss ryggsäckarna och började gå men åt andra hållet den här gången rakt ut mot Lunndörren. Ganska tidigt under vår strapats behövde vi korsa bäcken över ett vad. Vi tog av oss skorna för att inte blöta ner oss för mycket och balanserade barfota över de blöta hala stenarna i det kalla vattnet. Naturen förändrar sig i etapper alltmedan vi går, från skogspar

Samma dag besökte vi också Djävulshålet där vattenfallet är högt och virvlande. Där var en fin plats att äta vår lunch med utsikt över klippväggarna och djupet och vattnet som faller hejdlöst.  Sägnen berättar om tjuvar som stulit allt kyrksilvret. De flydde vägen över klyftan men föll i och drunknade. Om det ligger kvar något silver än i dag vet vi inte, vi fick i alla fall inte syn på det i vattenfallet. Jag hade fullt fokus på att få till en rättvis bild av omgivningen och balanserade läskigt nära kanten med min kamera. Då vill man inte gärna halka till och få en riktig närbild på djupet. Med försiktighet i vildmarken fortsatte vi längre neråt där fallet landade och stillade sig. Där allra längst ner samlades vattnet till en fantastisk lagun och vi ville nog bada igen. Höstsolen värmde och den här platsen var väl värd en extra promenad.   Djävulshålet - i den djupa skrevan forsar vattnet fram

Trots att själva fjällvandringen är den största anledningen till att vi reser uppåt så finns det så mycket annat underbart att uppleva. Det finns flera sjöar i omgivningen, ett antal dånande vattenfall och djupa skogar som är synd att missa om man har lite tid över.  Nu ska ni få höra om veckans mest dramatiska äventyr när vi ville ta oss till det vackra Rövrafallet. Vi begick nämligen det stora misstaget att knappa in vår destination på Google Maps och lita på det. Vi ställde bilen vid en liten avfart och började gå den korta, enkla sträckan som endast skulle vara nån kilometer enligt utsago. Vi gick i kringelikrokar och vi följde snitslarna som var synligt upphängda i träden, men skogen blev tätare och stigen gick inte längre att vara säker på om det ens var en stig. Efter lite diskussion om vi skulle vända om eller inte valde vi att följa våra mobilers GPS framåt, men insåg efter alltför långvarigt trampande rakt genom djupaste björnskogen att det här verkligen inte kunde vara rätt.

Nästa dag ville jag visa min hobbit hur känslan kan vara att få gå närmre fjällen. Att få slå följe med fjällbäcken och gå mot de mäktiga bergsmassiven där de stabilt tornar upp sig mot himlen. Nu hade vi varit uppe på höga höjder med milsvid utsikt och nu skulle vi vandra mot de vyerna vi sett långt där borta i fjärran. Vi hade i våra planer siktet inställt på Lunndörrspasset och behövde därför ta bilen ett stycke längre förbi Storsjö och upp mot Tossåsen. Med lättare packning, endast med det vi behövde för dagen, började vi vår vandring. Den första etappen gick via Kroktjärnvallen, Bartjan på samiska. En sameby och gammalt sommarviste med kåtor beläget ett stenkast ifrån ett underbart tjärn.  Bartjan, Kroktjärnvallen  När vi fick syn på det spegelblanka tjärnet och eftersom det inte fanns en människa på mils avstånd så passade vi på att slänga av oss alla kläder och ta ett svalkande och härligt uppfriskande dopp. Hur skulle man kunna motstå, mitt i denna vackra naturmålning. Vi lät s

Vi vaknade båda två tidigt av bäckens porlande utanför och morgonsolens strålar genom de glesa grantopparna. Vädret bådade gott för en första dagstur upp på fjället. Jag har varit i trakterna flera gånger innan men denna gång hade vi fått tipset att gå en tur som jag inte riktigt kände till. Det var dags att ta sig upp på Särvvålen via Särvvålvallen. Mina ungdomar vandrade samma sträcka med mittelspitzen som sällskap tidigare i somras och rekommenderade det varmt. Det är inte helt lätt att hitta upp genom skogen men efter en skönt snurrig beskrivning på bred Härjedalska så fattade vi precis hur vi skulle gå... Förbi träden och till höger upp till vallen, mellan ett par stugor och så lite runt och tillbaka och sedan upp. Det var ett oväntat härligt möte med en inföding i en annars ganska öde omgivning.  Vägen upp på toppen blev en uppenbarelse för oss båda. Trötta i benen av brant stigning och gassande höstsol var det ljuvligt att böja sig ner och plocka ett par mogna hjortron som snab

Nu ska jag äntligen få chans att berätta om när jag fick ta med mig min Hobbit upp till den underbara fjällnaturen för första gången. Tidig höst är en perfekt tidpunkt för fjällvandring tycker jag. Myggen är inte lika många när sommaren är över och det har ännu inte hunnit bli alltför kallt. Så i slutet av augusti var det dags för en tredje och sista semestervecka för året, de första två inföll ju tidigt i juni ni vet när vi gifte oss och sådant. Nu började vi den här resan med att mellanlanda ett dygn i det gamla torpet i Dalsland på vägen upp. Där ville vi hinna plocka kantareller och kanske lite blåbär innan den tiden skulle hinna passera förbi. Där ville vi bada i tjärn och få en sista suck av sommaren innan vi reste vidare uppåt mot hösten.  Vi klev upp tidigt och packade iordning efter oss i torpstugan för vår fortsatta resa. Daggen låg vacker på spindelnäten nere på ängen. Jag satte på en kittel med varmvatten, stack ner fötterna i mina silvertejpslagade gummistövlar och gick ut

Alla kända bloggare och skribenter skriver årskrönikor. Det vill jag också. Jag vill summera det här året som de flesta av oss ljuder en lättnadens suck över att det äntligen tagit slut. Vi tog oss igenom det och vi ser med hopp och framtidstro på det nya året. Det blir symboliskt på något vis att det där viruset och annat hemskt är förknippat med tolvslaget. Det är då våra plågor är över, det är då eländet tar slut. På andra sidan väntar lyckan och hälsan och vi lovar att vi ska bli bättre människor. Jag är hemskt ledsen att behöva vara någon som avslöjar sanningen men det är tyvärr inte så magisk som det känns med nyårsaftnar. Vi skålar när klockan slår om till det nya och vi ser ljuset i tunneln och hoppas att vi snart får träffas som vanligt igen. Att livet snart får vara så som vi vill ha det med varma kramar och stora fester. Låt oss behålla den känslan, låt oss tro på sagofen som svingar sin trollstav över den mörka nyårsnatten.  Jag har knappt träffat mamma på hela året och bar