Sagan om en hobbits äventyr i fjällvärlden del 4 - Rövrafallet

Trots att själva fjällvandringen är den största anledningen till att vi reser uppåt så finns det så mycket annat underbart att uppleva. Det finns flera sjöar i omgivningen, ett antal dånande vattenfall och djupa skogar som är synd att missa om man har lite tid över. 

Nu ska ni få höra om veckans mest dramatiska äventyr när vi ville ta oss till det vackra Rövrafallet. Vi begick nämligen det stora misstaget att knappa in vår destination på Google Maps och lita på det. Vi ställde bilen vid en liten avfart och började gå den korta, enkla sträckan som endast skulle vara nån kilometer enligt utsago. Vi gick i kringelikrokar och vi följde snitslarna som var synligt upphängda i träden, men skogen blev tätare och stigen gick inte längre att vara säker på om det ens var en stig. Efter lite diskussion om vi skulle vända om eller inte valde vi att följa våra mobilers GPS framåt, men insåg efter alltför långvarigt trampande rakt genom djupaste björnskogen att det här verkligen inte kunde vara rätt. Till slut insåg vi också att vi inte heller skulle kunna gena nerför branterna för våra farhågor besannades när vi visserligen hade kommit fram till Rövrafallet fast från helt fel håll. Vi hade lyckats hamna på ovansidan av det och stod nu och blickade ut precis vid stupet. Där och då hade vi kunnat ta snabbaste vägen ner i fallet och visst övervägde vi det ett kort tag men det hade nog inte blivit en sån fin landning eller ens med livet i behåll... 

Så här hade det kunnat se ut om man hade åkt kana utför stupet... (Obs. arrangerad bild!) 

Trötta och törstiga fick vi se oss besegrade av misstaget och började tysta vandra tillbaka, om vi skulle hitta vägen ut till bilen igen visste vi inte. Min hobbit gick snabbt och fokuserad och ledde vägen genom skogen som min hjälte. Jag försökte följa tätt efter och kände mig lite harig. I den här skogen kändes det nämligen som riktiga björntillhåll och när jag stannade till och såg spåren av en björntass i den sönderrivna myrstacken bredvid mig sprang jag fort ikapp och höll mig så nära min trygghet jag kunde. Men jag sa förstås inget till honom om vad jag hade sett förrän vi hade tagit oss ut på landsvägen igen. 

Ingen av oss var beredd att ge upp att se det där fallet från rätt håll den här dagen så vi gjorde ett nytt försök att hitta den rätta avfarten. Mycket riktigt, därifrån var det inte svårt alls att hitta, över ett kalhygge och sen gå balansgång på en lång spång och snart var vi framme. Varma av dagens äventyr kunde vi inte motstå att kliva ner i vattnet under vattenfallet, men inte trodde vi att det skulle vara så skönt och så ljuvligt att bada att vi nästan inte ville gå upp, i alla fall inte på länge.