Annelies agenda

Jag kunde inte för mitt liv förstå att dagen hade kommit.  Dagen då min far skulle sänkas ner i jorden på platsen bland alla andra som lämnat livet här med oss. Dagen då vi skulle minnas honom tillsammans med alla släktingar och vänner.  Som jag hade fasat, och så var det redan fredag. Ville helst inte vakna.  Huvudvärk och sorg, morgonrutinerna fortgick som i dvala. Jag klädde mig högtidligt snyggt, för far. Den svarta släta klänningen hängde färdigstruken och skorna var nyklackade och putsade. Diskret sminkning med vattenfast mascara. Många tunga tårar började trilla redan efter frukost. Jag grät tillsammans med min son, det var hans namnsdag och han hade fått ett namnsdagskort. Kortet var från mormor och morfar och hade gjorts iordning en månad innan medan hans morfar ännu levde. Älskad, saknad. Du lever i vårt minne Timisoara 26:e augusti 1937 Örebro 8:e februari 2013 "Dina döda ska få liv igen, deras kroppar ska uppstå.  Vakna och jubla ni som ligger i mullen!...

Min pappa hade varit vackert vithårig länge, men gammal i sinnet kunde man aldrig anklaga honom för att vara. Vi trodde kanske inte riktigt att vi skulle få så många år som vi fick med honom, men så tacksamma vi är att han kämpade som den fajter han var genom allt han behövde gå igenom och stannade hos oss ända tills det blev för mycket till och med för honom. Den ena sjukdomen efter den andra drabbade honom och det är skönt att han kunnat ha humorn i behåll genom allt. Fibromyalgi, hudcancer, ett par strokes på senare tid och en mage opererad så många gånger att han började ifrågasätta varför läkarna inte satte in en dragkedja för att underlätta deras arbete. Men när jag var ung och pappa var i femtioårsåldern började han bete sig märkligt, svamla i pratet och ramlade av cykeln på väg hem från jobbet. Läkaren på vårdcentralen tolkade symtomen som psykiska och skickade enkelt hem min pappa utan vidare åtgärd. Läget förvärrades och när mamma en kväll i förtvivlan ringde sin syster ö...

Den lilla pojken föddes 1937 i staden Timisoara (eller Temesvár som den heter på ungerska) i nuvarande Rumänien fyra mil från den ungerska gränsen. Hans namn fick komma att bli Tibor trots att hans pappa hette Jozsef och hans mamma Maria. Historien om den lilla pojkens resa genom livet är omtumlande och svår, men om vi skulle fråga honom själv så såg han ändå mestadels ljust på den resan med Guds omsorg genom allt.  Den lilla pojken levde fattigt med sin familj i Ungern under andra världskriget, i en liten stuga i Miskolc alldeles invid järnvägen. Bomber och krigslarm hägrade. Han fick handgranater av soldaterna att leka med och vapen riktade mot sig. Rädsla, oro och otrygghet. Livet är så oerhört skört i sådan tillvaro. Liten pojke får problem med talet, börjar stamma och att barn kan vara elaka och mobba i skolan det vet vi. Även på den tiden och även i Ungern.  Så insjuknar pojken en dag i Polio och läkarna talar om för familjen att han dessvärre blivit förlamad och kommer ...

7:e februari 2013 "Att säga farväl. Jag undrar om du känner när jag håller din hand, när jag klappar din lena kind som sköterskan hjälpt dig att raka idag eller när jag smeker ditt vita mjuka hår. Jag undrar om du hör mig när jag säger att jag finns hos dig.  Okontaktbar, ingen respons på tilltal eller beröring. Inte sedan dagen då läkaren sade att de inte kunde ge dig någon bot på din explosiva cancer. Du undrade med tunn och förtvivlad röst - vad gör vi då? Sedan sade du inget mer, hoppet och livet togs ifrån dig i den stunden. Du sover så fridfullt, du andas långsamt och hela rummet känns harmoniskt. Din rofylldhet speglar den person du alltid varit, lugn, varm och mysig. På något oförklarligt vis känns du ändå pigg och kry i ditt inre och jag saknar din busiga blick och ditt skratt. Jag väntar på att du ska sätta dig upp, slå upp ögonen och se hela din familj samlad hos dig.  Det snöar ymnigt utanför fönstret, det ser inte du men jag berättar det för dig. Att gå ifrån dig ...