Stridmannens sista suck - svår sorg, stor smärtsam saknad

7:e februari 2013

"Att säga farväl.

Jag undrar om du känner när jag håller din hand, när jag klappar din lena kind som sköterskan hjälpt dig att raka idag eller när jag smeker ditt vita mjuka hår. Jag undrar om du hör mig när jag säger att jag finns hos dig. 

Okontaktbar, ingen respons på tilltal eller beröring. Inte sedan dagen då läkaren sade att de inte kunde ge dig någon bot på din explosiva cancer. Du undrade med tunn och förtvivlad röst - vad gör vi då? Sedan sade du inget mer, hoppet och livet togs ifrån dig i den stunden.

Du sover så fridfullt, du andas långsamt och hela rummet känns harmoniskt. Din rofylldhet speglar den person du alltid varit, lugn, varm och mysig. På något oförklarligt vis känns du ändå pigg och kry i ditt inre och jag saknar din busiga blick och ditt skratt. Jag väntar på att du ska sätta dig upp, slå upp ögonen och se hela din familj samlad hos dig. 

Det snöar ymnigt utanför fönstret, det ser inte du men jag berättar det för dig. Att gå ifrån dig ikväll var så oerhört hjärtskärande. Sov gott pappa, jag älskar dig. Du behöver inte svara, jag vet att du älskar mig"

Han och jag sista sommaren

Sorg och saknad är något av det svåraste som finns här i livet och min agenda blev mitt sätt att försöka ta mig igenom det när pappa lämnade oss. Jag orkar inte skriva så mycket idag för jag ligger här med feber sedan igår men jag tänker att jag vill dela med mig av några texter jag skrev då när allt var som mest hopplöst. Då när tårarna rann som mest.  Idag gråter jag också. Idag tänker jag extra mycket på pappa. Och på mamma ensam där hemma, för idag är det på dagen åtta år sedan han somnade in och jag kan inte begripa var den tiden tagit vägen. Tiden som ändå gör sorgen en liten aning lättare att bära. 

För mig har min far varit den odödliga, men blev till slut för sjuk och för trött för att orka strida mer. Jag är tacksam över den övertid vi fick med honom. Vi hann fira hans sjuttiofemårsdag tillsammans med alla släktingar, det är ett fint minne vi aldrig glömmer. Min far var generös och hade ett stort hjärta. Han levde sitt liv i första hand för andra och alltid med Gud i fokus. En stor förebild.

9:e februari 2013

"Jag kan fortfarande känna ditt hjärta slå under min handflata. Höll länge min hand mot ditt varma bröst sista kvällen med dig. Känner mig nära dig och inbillar mig att jag kan bära med mig en känsla av liv... lite längre.

Du sover nu pappa. Kan du inte vakna snart?

För din skull är jag tacksam att du fick somna så snabbt, att din tid som svårt sjuk blev kort. Ditt lidande är över. Men kvar här är vi i chock och mitt hjärta är som en stor knut. Det kommer ta lång tid att trassla upp det igen. Sorgen är obeskrivbar. Även för mig som vanligtvis fångar känslor och förmedlar dem omsvepta av ord.

Tomrum..."     

Fler texter om pappa och sorgen finns att läsa här:

Förkrossande fort förlopp för far - 27:e januari 

Sjukdomens snabba smärtsamma spridning sänker stridsmannens styrka - 5:e februari

Betyngd, brukar blogga betydligt busigare - 10:e februari