Annelies agenda

Vy över Storådörren i slutet av augusti 2020 Ett av årets läckraste ögonblick fångad i en bild, ändå går den inte att jämföra med verkligheten. Vi var på väg ut på tur men var tvungna att tvärbromsa och backa tillbaka. Vi var tvungna att stå och gapa en lång stund och sucka över den vackra tavlan som plötsligt målades upp framför oss. Speglingen i den alldeles stilla Storsjön, Storådörren, den lille båten i förgrunden... suck... Det är sådant här som ger frid. 

Det var sent i augusti men vattnet var ändå inbjudande för oss. Det är inte ofta man badar i svala fjällsjöar, bäckar och vattenfall. Vi njuter av de tillfällen som ges och ångrar de inte en sekund. Just detta bad i den forsande ån tror jag är det vi båda minns känslan starkast av. På vägen in till Storsjö åker man över Skärkåns virvlande strömmar. Där fick vi en stundens ingivelse och stannade till med bilen redan första dagen, klev ner från bron och ner till ån via skogsbranten. Vi hängde av oss kläderna på några grenar och gick ut på stenarna. Det var vår första upplevelse med friskt, livfullt vatten som fick skölja över våra vandringsvarma kroppar och det var helt fantastiskt! Jag kan lova att min hobbit också älskade det. Precis nedanför Storsjö kapell ligger Storsjöns lilla söta badplats med brygga där vi passade på att tvätta oss en dag. Men det var inte helt lätt eftersom jag överraskades av att det var mycket kallare än allt annat vi dittills upplevt. Snabbt i och snabbare upp...

Samma dag besökte vi också Djävulshålet där vattenfallet är högt och virvlande. Där var en fin plats att äta vår lunch med utsikt över klippväggarna och djupet och vattnet som faller hejdlöst.  Sägnen berättar om tjuvar som stulit allt kyrksilvret. De flydde vägen över klyftan men föll i och drunknade. Om det ligger kvar något silver än i dag vet vi inte, vi fick i alla fall inte syn på det i vattenfallet. Jag hade fullt fokus på att få till en rättvis bild av omgivningen och balanserade läskigt nära kanten med min kamera. Då vill man inte gärna halka till och få en riktig närbild på djupet. Med försiktighet i vildmarken fortsatte vi längre neråt där fallet landade och stillade sig. Där allra längst ner samlades vattnet till en fantastisk lagun och vi ville nog bada igen. Höstsolen värmde och den här platsen var väl värd en extra promenad.   Djävulshålet - i den djupa skrevan forsar vattnet fram

Trots att själva fjällvandringen är den största anledningen till att vi reser uppåt så finns det så mycket annat underbart att uppleva. Det finns flera sjöar i omgivningen, ett antal dånande vattenfall och djupa skogar som är synd att missa om man har lite tid över.  Nu ska ni få höra om veckans mest dramatiska äventyr när vi ville ta oss till det vackra Rövrafallet. Vi begick nämligen det stora misstaget att knappa in vår destination på Google Maps och lita på det. Vi ställde bilen vid en liten avfart och började gå den korta, enkla sträckan som endast skulle vara nån kilometer enligt utsago. Vi gick i kringelikrokar och vi följde snitslarna som var synligt upphängda i träden, men skogen blev tätare och stigen gick inte längre att vara säker på om det ens var en stig. Efter lite diskussion om vi skulle vända om eller inte valde vi att följa våra mobilers GPS framåt, men insåg efter alltför långvarigt trampande rakt genom djupaste björnskogen att det här verkligen inte kunde vara r...

Vi vandrade genom den grönlummiga bokskogen upp till toppen av Stenshuvud och där stannade vi kvar en stund för att ta in landskapet med alla våra sinnen. Vyerna däruppe påminner om scener ur filmen "De dimhöljda bergens gorillor", fast utan dimmorna för dagen, utan gorillorna med för den delen och i avsaknad av Susan Sarandon... men förutom det så är det ganska likt. Himlen var alldeles försommarblå och sikten klar. Jag översköljdes av frihetskänsla och fick för mig att jag ville hoppa för att skapa lite härliga bilder med de vidsträckta viddderna långt där nere i bakgrunden. Naturligtvis skulle jag inte hoppa utför stupet, det är jag på tok för lycklig för. Inte ens med fallskärm, det är jag på tok för feg för. Men jag tänkte att jag kunde hoppa högt, så högt jag kunde. Jag har aldrig varit särskilt graciös eller fått poäng för smäckrast bakdel men min Hobbit älskar mig ändå precis så som jag är. Det är så fantastiskt så jag vill hoppa högt av glädje. Så högt jag förmådde i...

Vår bröllopsresa bestod nog inte bara av rosébubbel, jordgubbar och bad även om det vore underbart och man skulle kunna tro det. Vi tycker mycket om att uppleva och att vandra tillsammans och sånt också, så därför gick vi långa promenader hand i hand längs stranden som nästan aldrig tar slut. Barfota på Hanöbuktens vita sand med vågorna som sköljde över våra fötter. Den känslan måste vara den absolut somrigaste, när man sjunker ner lite grand med stegen i den varma, mjuka sanden och när man måste få skrika till lite innan man vant sig vid det kalla vattnet som rullar in i oberäkneliga vågor. Det är så vansinnigt vackert i Sverige, det behövs ingen pandemi som gör att man på något sätt skulle känna sig tvungen att stanna och semestra här hemma. Jag väljer gärna en svensk sommar, frivilligt. Vi ska resa utomlands också, det ska vi sedan när världen är någorlunda normal igen. Om den någonsin blir det. Men jag har inget emot att fortsätta upptäcka allt fint i vårt långa land med skifta...

Vi åkte vidare upp till Tivedens skogar och mysiga  Tivedstorp  där vi hade hyrt en charmig liten stuga med grästak att sova i några nätter. Där var så idylliskt med lupiner i rosa och lila som svajade i försommarvinden intill gärdsgårdarna och göken höll oss sällskap där ute varje dag, det hörde vi allt.  Johannastugan i Tivedstorp Men vi hade åkt dit för att vandra så vi packade våra ryggsäckar direkt efter frukosten, snörade på oss sköna skor och gav oss ut i vildmarken. Vi vandrade hela dagen, brant uppför och nerför, över stockar och stenar, med vatten jämte oss längs vissa sträckor, i lummig uråldrig skog, över myrar, upp på höjder med fantastiska vyer, mellan bergspass och under klippblock. Jag försökte fota vackerheten men djupet och känslan är svår att fånga rättvist, så man måste stanna vart tionde steg för att inte missa något hisnande. När vi blev trötta i fötterna framåt eftermiddagen badade vi vid Vitsands strand. Sanden var högsommarvarm under våra föt...

Det blev två veckor riktigt tidig semester i år då ursprungsplanen som ni vet var att möta försommaren i Europa . Vädret här i Sverige blev helt underbart ändå och semesterdagarna fina och fyllda med äventyr. Vi packade bilen full med allt tänkbart nödvändigt för uteliv, finkläder till vårt bröllop, regnpaltor i fall att och såklart badkläder och så startade vi resan uppåt landet. Allt började med en tältnatt vid Läckö slott i slutet av maj. Fåren betade i slänten i solnedgången och en fårskalle ville låna Hobbitens keps.  Familjens svarta får gör sig cool i golfkeps från Slazenger :) Det är något visst med att sova ute i tält, inte överdrivet bekvämt men ändå superhärligt. Man vaknar upp titt som tätt av konstiga ljud och av att man halkar ner åt ett eller annat håll för att man inte lyckats placera tältet särskilt rakt den här gången heller. Om man inte själv rullar runt så kan du lita på att din sovsäcksgranne snart börjar välta över åt ditt håll. Känner man sig inte lite kissn...