Graciös som en gasell

Vi vandrade genom den grönlummiga bokskogen upp till toppen av Stenshuvud och där stannade vi kvar en stund för att ta in landskapet med alla våra sinnen. Vyerna däruppe påminner om scener ur filmen "De dimhöljda bergens gorillor", fast utan dimmorna för dagen, utan gorillorna med för den delen och i avsaknad av Susan Sarandon... men förutom det så är det ganska likt. Himlen var alldeles försommarblå och sikten klar. Jag översköljdes av frihetskänsla och fick för mig att jag ville hoppa för att skapa lite härliga bilder med de vidsträckta viddderna långt där nere i bakgrunden. Naturligtvis skulle jag inte hoppa utför stupet, det är jag på tok för lycklig för. Inte ens med fallskärm, det är jag på tok för feg för. Men jag tänkte att jag kunde hoppa högt, så högt jag kunde. Jag har aldrig varit särskilt graciös eller fått poäng för smäckrast bakdel men min Hobbit älskar mig ändå precis så som jag är. Det är så fantastiskt så jag vill hoppa högt av glädje. Så högt jag förmådde i alla fall och det skrattade vi gott åt tillsammans så att det närapå ekade över nejden. Det blev nämligen inte särskilt högt alls, som högst 5 cm från marken. Det bjuder jag på för det sista som överger oss är hoppet...