Annelies agenda

Jag befinner mig mitt i mitt ursprung Den här morgonen vaknade jag med förväntan trots att jag sovit rysligt illa. Kanske spökade det på gamla slottet eller hade jag drömt det? De skira gardinerna fladdrade fortfarande så där klassiskt kusligt när vi klev upp för att göra oss i ordning för en ungersk frukost nere i matsalen. Sedan skulle vi äntligen få ta bussen till Miskolc, staden där min pappa bott. Jag måste säga att jag var alldeles överväldigad av känslor där jag fick gå på samma gator som han vandrat runt på. Det kändes overkligt och mäktigt, det här var mitt ursprung och jag befann mig mitt i det. Jag tog in alla intryck och studsade fram på gator och torg och gick flera varv bara för att jag kunde. Där framme låg en frisersalong, kan det ha varit där pappa en gång arbetade i sin ungdom? Jag gick in och försökte fråga mig fram men ingen verkade särskilt bra på engelska och jag är tyvärr inte ett dugg bättre på ungerska. Google translate är mest ett skämt och jag gav frisörerna

En dryg mil från Miskolc, uppe i Bükkbergen ligger Lillafüred. Vårt slott såg verkligen inbjudande och pampigt ut när vi rullade in med bussen intill sjön. Vi fick ett tjusigt rum med utsikt över den prunkande parken, men ganska snart ville vi gå på upptäcktsfärd i omgivningarna. Vi hittade den smala spiraltrappan som ledde upp till ett av tornen i slottet och där uppe fick vi en fantastisk vy över byn och grönskan nere i dalen. I parken blommade tulpanerna och pingstliljorna och framför vattenfallet behövde vi ta en selfie. I den stora anrikt inredda salen inne i slottet stod flera schackspel uppställda och klara för ett spännande spel eller två. Längst ner i byggnaden fanns ett spa med bubbelpooler för lite avkoppling efter alla äventyr vi skulle få vara med om. Eller så kanske man bara behövde gömma sig lite för Henrik som gärna ville ut och ro med oss på den fina lilla sjön. Det var väl i och för sig gulligt av honom men med tanke på de antal öl han hade hunnit fått i sig så kändes

Till våren är det nu tre år sedan jag och min dotter gav oss ut på en spännande resa tillsammans genom Europa med buss. Det var till största delen äldre med på den här resan, vi och en ensamresande kille i trettiofemårsåldern från Göteborg som var glad i öl och att prata... En dag i somras helt apropå när jag och min hobbit var på stranden här utanför Falkenberg passerade vi en snubbe som hejade glatt och frågade om vi kunde hålla ett öga på hans prylar medan han gick iväg för att pissa. Det var en röst jag inte kunde ta miste på. Tänk vad plötsligt en människa kan dyka upp från ingenstans och lika plötsligt kom alla minnen tillbaka från vår resa.  Tack Henrik, nu åker vi...  Det blev en av de mest minnesvärda och betydelsefulla saker jag gjort. Hon och jag mötte våren tillsammans med Ungern som mål men vägen dit och hem var fantastiska upplevelser alltigenom. Vår resa startade på valborgsmässoafton via Danmark, genom Polen, Slovakien, Ungern, Tjeckien, Tyskland och till sist tillbaka

Jag kunde inte för mitt liv förstå att dagen hade kommit.  Dagen då min far skulle sänkas ner i jorden på platsen bland alla andra som lämnat livet här med oss. Dagen då vi skulle minnas honom tillsammans med alla släktingar och vänner.  Som jag hade fasat, och så var det redan fredag. Ville helst inte vakna.  Huvudvärk och sorg, morgonrutinerna fortgick som i dvala. Jag klädde mig högtidligt snyggt, för far. Den svarta släta klänningen hängde färdigstruken och skorna var nyklackade och putsade. Diskret sminkning med vattenfast mascara. Många tunga tårar började trilla redan efter frukost. Jag grät tillsammans med min son, det var hans namnsdag och han hade fått ett namnsdagskort. Kortet var från mormor och morfar och hade gjorts iordning en månad innan medan hans morfar ännu levde. Älskad, saknad. Du lever i vårt minne Timisoara 26:e augusti 1937 Örebro 8:e februari 2013 "Dina döda ska få liv igen, deras kroppar ska uppstå.  Vakna och jubla ni som ligger i mullen!  Ty din dagg är

Min pappa hade varit vackert vithårig länge, men gammal i sinnet kunde man aldrig anklaga honom för att vara. Vi trodde kanske inte riktigt att vi skulle få så många år som vi fick med honom, men så tacksamma vi är att han kämpade som den fajter han var genom allt han behövde gå igenom och stannade hos oss ända tills det blev för mycket till och med för honom. Den ena sjukdomen efter den andra drabbade honom och det är skönt att han kunnat ha humorn i behåll genom allt. Fibromyalgi, hudcancer, ett par strokes på senare tid och en mage opererad så många gånger att han började ifrågasätta varför läkarna inte satte in en dragkedja för att underlätta deras arbete. Men när jag var ung och pappa var i femtioårsåldern började han bete sig märkligt, svamla i pratet och ramlade av cykeln på väg hem från jobbet. Läkaren på vårdcentralen tolkade symtomen som psykiska och skickade enkelt hem min pappa utan vidare åtgärd. Läget förvärrades och när mamma en kväll i förtvivlan ringde sin syster ögonl

Den lilla pojken föddes 1937 i staden Timisoara (eller Temesvár som den heter på ungerska) i nuvarande Rumänien fyra mil från den ungerska gränsen. Hans namn fick komma att bli Tibor trots att hans pappa hette Jozsef och hans mamma Maria. Historien om den lilla pojkens resa genom livet är omtumlande och svår, men om vi skulle fråga honom själv så såg han ändå mestadels ljust på den resan med Guds omsorg genom allt.  Den lilla pojken levde fattigt med sin familj i Ungern under andra världskriget, i en liten stuga i Miskolc alldeles invid järnvägen. Bomber och krigslarm hägrade. Han fick handgranater av soldaterna att leka med och vapen riktade mot sig. Rädsla, oro och otrygghet. Livet är så oerhört skört i sådan tillvaro. Liten pojke får problem med talet, börjar stamma och att barn kan vara elaka och mobba i skolan det vet vi. Även på den tiden och även i Ungern.  Så insjuknar pojken en dag i Polio och läkarna talar om för familjen att han dessvärre blivit förlamad och kommer så att fö

7:e februari 2013 "Att säga farväl. Jag undrar om du känner när jag håller din hand, när jag klappar din lena kind som sköterskan hjälpt dig att raka idag eller när jag smeker ditt vita mjuka hår. Jag undrar om du hör mig när jag säger att jag finns hos dig.  Okontaktbar, ingen respons på tilltal eller beröring. Inte sedan dagen då läkaren sade att de inte kunde ge dig någon bot på din explosiva cancer. Du undrade med tunn och förtvivlad röst - vad gör vi då? Sedan sade du inget mer, hoppet och livet togs ifrån dig i den stunden. Du sover så fridfullt, du andas långsamt och hela rummet känns harmoniskt. Din rofylldhet speglar den person du alltid varit, lugn, varm och mysig. På något oförklarligt vis känns du ändå pigg och kry i ditt inre och jag saknar din busiga blick och ditt skratt. Jag väntar på att du ska sätta dig upp, slå upp ögonen och se hela din familj samlad hos dig.  Det snöar ymnigt utanför fönstret, det ser inte du men jag berättar det för dig. Att gå ifrån dig ikvä

Hipp hurra för min hobbit och den magiska siffran som han hunnit uppnå! Jag är så lyckligt lottad över att jag fick vara med och fira den dagen tillsammans med honom. Eller rättare sagt att fira i dagarna tre som en så fin man förtjänar. I Coronaanpassad anda firade vi ensamma han och jag med en tripp till Malmö. Själv har jag bara varit där en gång, en liten stund med tjejen när vi precis kommit hem till Sverige efter vår Europaresa för snart tre år sedan. Den kanske jag förresten skulle ta och berätta lite mer om framöver...  Men inte nu, för nu tog jag och födelsedagsbarnet in på MJ:s, chillade i deras mysiga miljö och åt och drack gott. Det började bli juletid och vi beundrade de ljusskimrande träden och pyntade julgranarna på torgen i decembermörkret när vi strosade hand i hand genom gamla stan.  Mj:s is the place to stay in Malmö Jag väckte upp min hobbit tidigt på hans födelsedag med morgonraspig skönsång, ett glas champagne i sängen och paket så klart.  Malmö bjöd lyckligtvis j

Allhelgonahelgen är för oss inte längre enbart en helg att minnas de som lämnat livet och oss, det har också blivit ett tillfälle att uppmärksamma oss två lite extra. Vi har som ni vet att jag brukar säga i och för sig ofta anledning att fira för att vi tycker det är en viktig ingrediens i vardagen. Men just den helgen hade vi faktiskt  vår första date , men eftersom hösten inte var som vanligt och Liseberg inte kunde hålla öppet så kunde vi inte återvända till brottsplatsen den här gången. Vi fick hitta på något annat och valde i kontrast till nöjespark och skrämmande zombies i höstmörkret en lite lugnare plats för återhämtning och vila vid havet - Kusthotellet i Varberg .  Konsten att kliva upp ur vattnet fortare än man kom i... Där fick vi bada lite utomhus för första gången så pass sent på året, Det var en uppfriskande upplevelse följt av en värmande stund i bastun. Där fick vi relaxa på spa i bubbelpooler och väldoftande duschar. Och där fick fiskarna äta på våra fötter till fruko