Snällaste snubben sjuttiofem somrar, seglivad senior som samlade stora släkten

Min pappa hade varit vackert vithårig länge, men gammal i sinnet kunde man aldrig anklaga honom för att vara. Vi trodde kanske inte riktigt att vi skulle få så många år som vi fick med honom, men så tacksamma vi är att han kämpade som den fajter han var genom allt han behövde gå igenom och stannade hos oss ända tills det blev för mycket till och med för honom. Den ena sjukdomen efter den andra drabbade honom och det är skönt att han kunnat ha humorn i behåll genom allt. Fibromyalgi, hudcancer, ett par strokes på senare tid och en mage opererad så många gånger att han började ifrågasätta varför läkarna inte satte in en dragkedja för att underlätta deras arbete.

Men när jag var ung och pappa var i femtioårsåldern började han bete sig märkligt, svamla i pratet och ramlade av cykeln på väg hem från jobbet. Läkaren på vårdcentralen tolkade symtomen som psykiska och skickade enkelt hem min pappa utan vidare åtgärd. Läget förvärrades och när mamma en kväll i förtvivlan ringde sin syster ögonläkaren om råd, uppmanades hon omgående att åka in akut med pappa. En ögonläkare som kopplade ihop allvaret i grevens tid när andra läkare gått bet och ignorerat när pappa sökt hjälp. Tack och lov... för i själva verket hade han en tumör stor som en clementin som låg och tryckte på hjärnan. Det blev operationer i Uppsala och livet hängde på en skör tråd. "Och sen fyllde de igen huvudet med sågspån innan de sydde ihop" skrattade pappa så magen guppade...

Hans mjuka vita hår gick inte riktigt att styra över efter ett sommarbad i sjön. 

På pappas sjuttiofemårsdag fyllde vi så hela huset med släktingar, åt bullar, kakor och två sorters tårtor som mamma bakat och självklart måste man smaka av båda. På borden stod både svenska och ungerska flaggor dagen till ära. Ballongerna pyntades ända ute vid vägen för att de gäster som aldrig varit och besökt oss lättare skulle hitta. Framåt kvällen dukade vi upp till en storslagen födelsedagsbuffé så välsmakande så att man behövde ta två gånger och resulterade i att skjortan blev för trång i ryggen (som pappa skulle ha sagt med sitt underfundiga leende).

Plötsligt reste sig pappa upp, klirrade i glaset och höll med rörd röst ett varmt och gripande tacktal. Ett tal till oss som fixat festen, till gästerna som ville fira tillsammans med honom och till Gud för varje dag han fått. Den Gud som varit vid hans sida genom allt i livet. Pappa trivdes och var glad och tacksam över att vi samlat släkten även om han från början uttryckt att han inte ville ha någon uppärksamhet den här dagen. Det blev vår sista fest tillsammans.