Hör hans hutlösa häpnadsväckande historier hur han hamnade helskinnad här

Den lilla pojken föddes 1937 i staden Timisoara (eller Temesvár som den heter på ungerska) i nuvarande Rumänien fyra mil från den ungerska gränsen. Hans namn fick komma att bli Tibor trots att hans pappa hette Jozsef och hans mamma Maria. Historien om den lilla pojkens resa genom livet är omtumlande och svår, men om vi skulle fråga honom själv så såg han ändå mestadels ljust på den resan med Guds omsorg genom allt. 

Den lilla pojken levde fattigt med sin familj i Ungern under andra världskriget, i en liten stuga i Miskolc alldeles invid järnvägen. Bomber och krigslarm hägrade. Han fick handgranater av soldaterna att leka med och vapen riktade mot sig. Rädsla, oro och otrygghet. Livet är så oerhört skört i sådan tillvaro. Liten pojke får problem med talet, börjar stamma och att barn kan vara elaka och mobba i skolan det vet vi. Även på den tiden och även i Ungern. 

Så insjuknar pojken en dag i Polio och läkarna talar om för familjen att han dessvärre blivit förlamad och kommer så att förbli. Pappa Jozsef och mamma Maria blir bestörta och ber till Gud att ingripa. Snart springer pojken frisk runt i sjukhussalen, läkarna förundras och kan inte förklara detta mirakel. Tiden går, historierna är många och jag kan inte dra dem alla här och nu. Pojken växer upp och blir till ung man. Han flyr från Ungern under revolutionen, springer över minfält och ser sin kompis bli skjuten. (Det här är förstås hemska syner att bära med sig på näthinnan och historier han velat undvika att berätta om.) Så hamnar han till slut här i Sverige och ville inte åka tillbaka, för det här blev hans trygga tillvaro och nya hemland och här träffade han också kvinnan som kom att bli livskamraten i 53 år framåt. Min mamma. 

Så sent som fram till för bara några år sedan stod den lilla stugan min far bodde i bevarad och inhägnad som monument från krigstiden. Det revs för att ge utrymme att bygga ett köpcentrum på den platsen en kort tid innan jag och min dotter åkte ner på vår resa, så tyvärr fick jag aldrig chansen att se det med egna ögon. 

Men att pappa på vår sista julafton tillsammans läste julevangeliet högt för oss utan att stamma eller haka sig i talet det minsta är något vi aldrig kommer att glömma. Det var så befriande att se hans glädje och lättnad över det. 

Det här är en liten del av min fars historia såväl som mitt och mina bröders ursprung. Bakgrunden som till viss del präglar vårt levnadssätt och formar oss till dem vi är. Dåtiden, historierna och alla minnen bär vi med oss i ryggsäcken medan vi lever i nuet och blickar med tillförsikt och hopp mot ljuset på vägen framför oss.