Fasade för fredagen, farväl far

Jag kunde inte för mitt liv förstå att dagen hade kommit. 

Dagen då min far skulle sänkas ner i jorden på platsen bland alla andra som lämnat livet här med oss. Dagen då vi skulle minnas honom tillsammans med alla släktingar och vänner. Som jag hade fasat, och så var det redan fredag. Ville helst inte vakna. Huvudvärk och sorg, morgonrutinerna fortgick som i dvala. Jag klädde mig högtidligt snyggt, för far. Den svarta släta klänningen hängde färdigstruken och skorna var nyklackade och putsade. Diskret sminkning med vattenfast mascara. Många tunga tårar började trilla redan efter frukost. Jag grät tillsammans med min son, det var hans namnsdag och han hade fått ett namnsdagskort. Kortet var från mormor och morfar och hade gjorts iordning en månad innan medan hans morfar ännu levde.

Älskad, saknad. Du lever i vårt minne

Timisoara 26:e augusti 1937

Örebro 8:e februari 2013

"Dina döda ska få liv igen, deras kroppar ska uppstå. 
Vakna och jubla ni som ligger i mullen! 
Ty din dagg är en ljusets dagg, du låter den falla över skuggornas land."

(Jes 26:19)

Rader av levande ljus och fullt av fina blomarrangemang stod högtidligt längst fram i kyrkan och i centrum av allt en kista. En kista för far. Ovanpå den fanns blommor i hans hemlands färger rött, vitt och grönt. Jag satt där i bänkraden som en åskådare, lyssnade till musiken som jag själv varit med och valt och fick fullständig blackout. Jag hade gråtit så mycket i fars snabba sjukdomsförlopp. Sörjt i chock till och med innan han dog. Den här dagen kunde jag ändå inte fatta det och betraktade allt som på en film. Jag såg min fars bästa och allra äldsta vän från barndomsåren i Ungern tårögd och gripen ta farväl. Overkligt. Men när orden läses invid kistan om fadersrollen och lyckan i livet för en far att få hålla sina barn i famnen, och då mitt och mina bröders namn nämndes i det sammanhanget... då brast jag...

Min far, vars axlar jag fick sitta på när självaste Televinken kom till stan så att jag som hans lilla flicka skulle få se bättre. Min far, vars hand höll min i sin den första blyga skoldagen. Min far, som lärde mig cykla och simma. Min far, som tryggt gick vid min sida längs kyrkogången på min ungdoms bröllopsdag. Min far, som alltid önskat mig all lycka i mitt liv. Den kärleken och omsorgen och frånvaron av den värkte, riktigt ordentligt.

Jag laddade för att läsa vid graven, fokuserad på mitt beslut att klara av det. Ville inte behöva ångra att jag inte gjorde det. Far hade tyckt om mina ord...
Solens strålar gjorde en mörk dag lite ljusare och alla kramar gjorde den varmare.

"Vad jag nu säger er är ett mysterium: 
vi ska inte alla dö, men vi ska alla förvandlas,  
i ett nu, på ett ögonblick vid den sista basunens ljud. 
Ty den kommer att ljuda, och då uppstår de döda i oförgänglig gestalt 
och vi förvandlas." 

(1:a Kor. 15:51-52)