Palindromdagen 20200202

Jag skulle behöva snabba på min historia för att snart komma ifatt till dagens datum. Han och jag hittar nämligen på så många roliga saker hela tiden som jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om, men eftersom jag behöver ta allt från början så får vi se om det blir i komprimerat berättande eller om jag hoppar över det mesta. 

En dag som jag inte tänker låta passera obemärkt förbi är den där dagen tidigt i våras som blev så fin. Det visste jag inte när jag vaknade den morgonen. Vi hade planerat att ge oss ut och vandra i Åkulla bokskogar, det visste jag. Vädret var soligt och friskt och vandringen var härlig men bitvis kämpig. Inte bara för att det var brant uppför och nerför i skogen utan för att vi också glömt vattenflaskan hemma. Våren var på väg men under våra fötter var hösten kvar och lager av multnande mjuka löv som inte prasslade längre. Vi klev över halkiga rötter, parerade mellan klafsiga lerpölar och följde den pigga bäcken genom skogens stillhet. Så fick vi kraft att vandra vidare. Men längst ner i dalen stannade vi en stund för att vila och förundrades över det vackra runt omkring oss. Träden som sträckte sig högt över våra huvuden upp mot ljuset, det porlande klara vattnet, färgerna och lugnet och vi. Vi hade slagit oss ner bredvid varandra på den mjuka mossan på en annars så hård sten och där var vi vackra tillsammans, det kände vi båda två så starkt. Det var den andra februari år tjugohundratjugo, en palindromdag där datumet går att läsa från vilket håll som helst. En synnerligen speciell dag som inte inträffar särskilt ofta, en sådan dag som är fin att förlova sig på om man skulle vilja. Det ville jag, för jag sa ja! Tveklöst och utan betänketid.  Så överraskades alltså livet med att Skogsbostigen, Hallands tuffaste vandringsled blev en plats i våra hjärtan där vi bestämde oss för att ta oss lite längre och lite närmre. Tillsammans. Min hobbit och jag. 

Vårbäcken i Åkulla bokskogar 20200202