Kapitel 2 - Livet efter 45
Allt blir inte som man tänkt sig...
Men jag inser nu att ibland blir det faktiskt bättre om man bara vågar lite. Till slut vågade jag, när barnen var så pass stora att de blivit vuxna båda två. De var trygga i sig själva och förstod vartåt det barkade mellan deras föräldrar. Jag är inte den som ger upp i första taget men blev tvungen att se att livet inte kunde fortgå i samma spår. Livet som är för värdefullt för att inte ta till vara på. Det hade inte varit några danser på rosor under lång tid, snarare som ett frustrerat trampande på maskrosor. Den dagliga stressen och ångesten som kom krypandes direkt på morgonen gjorde vardagen påmind och åt upp oss till sist. Han och jag träffades väldigt unga och var säkra på att vi skulle kunna hålla varandra i handen för all framtid. Så blev det inte. Den framtiden varade ändå i 25 år och hela vårt dittills vuxna liv.
Jag hittade till slut en lägenhet i andra hand inne i stan och lämnade det stora fina huset bakom mig. Trädgården, poolen och närheten till skogen byttes ut mot stadens puls, två trappor upp i en Thaimatsdoftande uppgång, högt i tak, sparsamt renoverat men med charm (som det skulle kunnat stått i en bostadsannons). Lägenheten hade också en liten balkong ut mot gatan där man antingen kunde sitta och dingla fritt med benen genom smidesräcket eller stå och vinka som en drottning åt bilar och förbipasserande. En till liten balkong vette mot innergården där kvällssolen var skön efter jobbet. Tvättstugan var tre trappor ner i en fuktig källare med avflagnande färg på väggarna och spindlar i hörnen. En matbutik och ett apotek hade jag precis mitt emot på andra sidan gatan. Jag trivdes direkt och friden var ett faktum. Inombords fanns en konstigt blandad känsla av svår sorg och djup lättnad på samma gång.
Tjejen bodde mest hos sin kille sedan en tid tillbaka och snart kom grabben att flytta in till mig i stan. Huset såldes och en ny barnfamilj, som blivit lika kära i det som vi varit, fick flytta in där. Hunden, familjens sladdis, den yviga Mittelspitzen Aslan följde med pappan att få bo i en annan stad långt bort och katten, det lille Trollet, han fick flytta in till oss i lägenheten. Det gick förvånansvärt bra att acklimatisera honom till ett liv inomhus så länge han fick ligga i grabbens knä i stolen framför datorn eller bredvid i sängen när det var dags att sova. Grabben och katten är bästa vänner.
Jag försökte sakta vänja mig vid allt nytt som ensam. Men det gick bra. Jag mådde bra. Och bättre skulle jag komma att må...
Kommentarer
Skicka en kommentar