söndag 30 november 2014

Åttiotalets årskurser återkommer, åh åldrade återses ånyo

Jag har fått åka tidsmaskin med en vän.
Vi åkte till en tid då vi var små, osäkra, jätteblonda och som mest lekfulla. En sorglös tid åtminstone till en början, innan världen skakades om mest för henne. Idag känns det helt overkligt att få möta en så rar tjej från skoltiden som jag inte sett på evigheter. Jag kan inte ens minnas den där sista dagen vi sågs eller varför vår kontakt ens upphörde. Jag har tänkt på henne många gånger, hur livet snabbt kan ta olika vändningar och jag ser henne framför mig i vår skolas gymnastiksal. Vi hade varsin likadan gymnastikdräkt, en sådan där gullig som påminde om en baddräkt med volanger på. Hennes var blå och min var rosa, hon var smal och jag var aningen korpulent. Hon var både söt och smart. Själv borde jag nog ha kunnat räkna ut att i möjligaste mån försöka undvika rosa för att minska risken att påminna för mycket om en liten gris..




Vi växte upp och livet drabbade oss i olika städer, skapade familjer med äkta män, barn och djur, arbete, vardag och allt det där som får tiden att rulla.
Idag har hon med sig sina vackra döttrar och att se den yngsta flickan med ett påtagligt arv från sin mors ansiktsdrag är som att titta på min vän från förr. En mycket märklig och hisnande känsla och med ett tidsperspektiv som både blir nära och avlägset på samma gång. En fantastiskt fin dag för ett kärt återseende och allt är precis som då, naturligt, enkelt och med många skratt. Tiden kanske har runnit ifrån oss men inte vänskapen. Första advent blev en glädjedag och vem nämnde åldrande? Eventuella rynkor syns i alla fall inte i det dunkla adventsljuset. Men nu ska det inte gå dryga tjugo år till nästa gång vi ses för DÅ kan vi prata rynkor..det är säkert.







fredag 28 november 2014

Måste mjukstarta morgonen med mina mikrominuter

Jag tänder skimrande ljus varje morgon så även den här,
trots att advent närmar sig och man egentligen bara får lov att tända ett.
Det är min stund att finna lugnet, mitt i familjekaoset med kö till badrummet, trängsel i köket och stressen i allt som ska hinnas med just den här dagen. En halvtimme unnar jag mig i tystheten i min låtsasbubbla. Några levande, fladdrande ljus i morgonmörkret, en enorm kopp te som jag aldrig hinner dricka upp innan det kallnat, två perfekt kokta ägg och en skål yoghurt toppade med hallon. 

Så vaknar jag, så samlar jag kraft för dagen och så måste jag få vara en stund. Låt mig bara vara så, snälla fråga inte om jag har tvättat den där tröjan och om jag har tänkt på vad vi ska ha till middag ikväll eller om jag har koll på att det är öppet hus på skolan nästa vecka och att läkartiden är på onsdag... Vi tar det sedan, nu är jag här i min bubbla och jag kommer ut om tjugo minuter ungefär.





söndag 23 november 2014

Förbereder Fejsbok för finurligheter

En del är korta andra långa. Ibland skriver jag mer, ibland mindre och ibland mer eller mindre bra. Kanske också hellre än bra men hellre bättre än inte. Ofta skriver jag sällan. Men sällan eller aldrig att jag slutar älska ordet och meningen.. med allt.

Så lyder min lätt knasiga introduktion, då jag nu vågat ta klivet ut att dela mina texter på Fejsbok. När jag häromkvällen peppade och pushade mannen att skapa en sida för sina bilder och sitt vackra fotograferande, växte tanken till handling även för egen del. Så här blev det spännande resultatet:





När jag var liten ville jag bli skådespelare eller författare när jag blev stor. Det blev jag inte. Men jag har kanske ännu inte blivit riktigt stor. 
Trots att tiden nästintill utrotat redskapet man använde, det som lämnade knölar efter sig om man skrev för mycket, kan inget hindra mig från att skriva utan pennan nu om allt knäppt jag tänker på, om lyckorus och tårflöden och allt däremellan, om drömmar och om mardrömmar..

Välkommen att följa mig även på min nya sida
"Jag är som en öppen bok" ett uttryck i sanning. Vi ses! 








lördag 22 november 2014

Begåvad Birro berättar, belyser budskapet

I sin studieuppgift på retorikkursen har tjejen valt att tala om yttrandefrihet, så när jag får läsa att Marcus Birro kommer för att tala i vår stad den här torsdagskvällen vill hon följa med och höra vad han har att säga. Med anledning av flera av sina raka texter som upprör, påverkar, berör och upprör återigen har han fått tagit emot många käftsmällar. Yttrandefriheten stryps och ordet kritiseras med verbalt näthat, spott och spe och till och med mordhot. Birro flyr för att söka ro och styrka, reser sig med fridsfursten vid sin sida och fortsätter sin turné i Sverige. Vi sätter oss ned en stund för att lyssna. Han har Göteborgshumorn med sig i sitt framträdande och det ger en hel del skratt bland oss alla som samlats i bänkraderna. Men när han läser sin dikt om den son han fick och förlorade vid födseln är skratten avlägsna och själv bryter jag ihop. Så naket och avskalat och alla äkta känslor rakt in i verklighetens hjärta.

Strax därefter följer en illa tidsmässigt vald paus för nu är mina ögon rödgråtna och kinderna blöta.
Ett möte med Birro vid bokbordet och en signering i den nyinköpta boken. Jag ville säga något uppmuntrande men var tagen av stunden och fick bara ur mig något löjligt i stil med att han "inspirerar till att snyta sig i gardinerna.." var kom det ifrån liksom? Antagligen något han sagt tidigare i ett mer betydande sammanhang, men när det kom från mig så där lät det rätt banalt. Jag räddade situationen lite snyggt genom att snabbt börja prata med min egen storebror som stod stationerad där alldeles intill Birro för att kränga massor av hans böcker.



Ett par dagar senare tar jag med mig boken ner i mitt skummande varma bad och läser tills vattnet blir kallt och allt skum är borta. Öppet och rakt beskriver han sina misslyckanden, målande och hjärtskärande läser jag om den stora sorgen och om svåra stunder.
Han vittnar om Gud som är räddningen och centrum i allt, trots att man inte får. Han låter sig inte tystas utan vill prata om den stora kärleken på samma sätt som nyförälskade par inte kan hålla tyst om det som sprudlar dem emellan. Som offentlig person är Birro en stor förebild mitt i stormen.

och jag.. jag inspireras att våga skriva och att snyta mig i gardinerna..







söndag 9 november 2014

Föredömlig far friar förtvivlan, frälser, förlöser - förmedlar förstklassig faderskärlek

eller
Sjukhussängens sjuttiofemåring sjunger själsligen

När det är fars dag för alla världsbästa pappor firar vi pappan till mina barn med god mat, smaskig efterrätt och några små presenter. Vi ger våra fäder lite välförtjänt uppmärksamhet, kanske pysslar om dem lite extra och berättar för dem att vi uppskattar deras närvaro och omsorg. Om man nu har en levande, närvarande pappa som bryr sig förstås. Det finns rötägg därute som inte vill veta av sina barn, sådana som kanske finns där men är våldsamma ynkryggar och handgripligen slår sina barn. Fäder som misshandlar mentalt och skadar sina barns känslor för livet. Tyvärr finns inget körkort för föräldraskap och det är säkert med stor sorg och en klump i hjärtat dessa drabbade barn plågar sig igenom en dag som Fars dag. Eller så bryr de sig inte alls om det, för förhoppningsvis har de fångats upp av någon annan som kramar om dem alla dagar oavsett. Någon som talar om för dem att de är älskade och visar att de är trygga i den famnen. Allt det som den stackars pappan valde att förlora.  

Men så tänker jag också extra mycket på min egen pappa som jag saknar.. Jag hade gjort vad som helst för en möjlighet att få köpa en slips till att ge honom. Eller ett par tofflor, det gillade han. Han sover nu i väntan på uppståndelsens dag.

..och varje gång jag hör sången "10.000 reasons" blir jag så berörd i den sista versen. Kan inte hindra tårarna från att helt och fullt blöta ner kinderna. Den påminner mig så mycket om mina sista besök hos pappa och beskriver hela den känslan av glädjen och friden hos Gud som han bar med sig in i livets slut där i sjukhussängen. För precis så var det, själen fortsatte att sjunga..


Så här är den svenska översättningen:

Sjung som aldrig förut
oh min själ, jag tillber den helige.

och på den dag då min kraft flyr undan
när slutet nalkas för mig en gång,
då stiger mitt lov och min själ skall sjunga
i tusen år och evigheten lång..



När han var för svag för att orka prata eller ens öppna ögonen, är jag övertygad om att han jublade i anden och fortsatte att tacka Gud för allt. Han kändes så levande och pigg i sitt inre och hela rummet var fullt att värme och liv trots att slutet var nära. Vi upplevde att pappa nästan skulle kunna sätta sig upp när som helst glad, lycklig och fri från all sjukdom. Den känslan. Den bär jag med mig.

Det låter kanske konstigt för någon som inte tror, för den som tycker helighet och andlighet bara är mänskligt påhittat nonsens och en del i en sörjandes bearbetning. En inre egen uppfunnen livboj att hålla fast vid för att överleva i de svåra stunderna.. Men jag tror på Jesus, den levande kärleksfulle Gud fadern och den helige Anden. Jag tror på universums, jordens och allt levandes skapare och det spelar ingen roll om du spottar på mig, hånar mig eller försöker banka ovett i skallen på mig. Inget kan få mig att ändra mig och antagligen känner du samma sak ur ditt perspektiv.
Idag är min bön för dig. Våga ta emot kärleken från den mäktigaste fadern, du saknade efterlängtade barn och din själ kommer att jubla i evighet. Amen.









lördag 1 november 2014

Citerar clownen Charlie Chaplin..

..eller rättare sagt Charlie Chaplins mor i pjäsen om deras bistra livsöde.
Torsdagen efter jobbet var det inbokat ett teaterbesök med balkongplats i höstmörkret med mannen.
Han är inte superförtjust i pjäser med musikaliska inslag men får snällt följa med tanten.
Örebro Länsteater spelade denna uppsättning under oktober och det var i grevens tid jag hann få se den. Fattigdom, död och dårskap utspelar sig i en tragikomisk miljö där Chaplin regisserar sin egen film. Sara Lindh är så söt som lilla Charlie i för stora byxor och för trång väst.

Regnet smattrar mot rutorna här idag och jag håller mig inne och bara kurar under filten med musik,
det är faktiskt tillåtet ibland och jag är tacksam över denna lediga dag.

"Han låter det regna över både onda och goda (Matt 5:45) ...fast det regnar mer över den gode för den onde har snott den godes paraply!"








Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...