En guldkantad tävling

Så hände det sig vid den tiden på hösten 2018 att jag skulle delta på SM i Wordfeud. Det där ordspelet som jag är så barnsligt förtjust i och eventuellt en aning småbesatt av. Tävlingen arrangerades i Norrköping, en efterlängtad tillställning och en höjdpunkt för oss likasinnade ordnördar. Två dagars spel på vinst och förlust. Det gick bra för mig, min styrka är att jag spelar bäst snabbt och möjligen kan det kanske stressa mina motståndare. Det gick så bra att jag till och med hade guldvittring ett tag. Men när det blev dags att möta den där killen som satt mitt emot mig med den regerande guldhatten på huvudet så fick jag oväntad tidsnöd i matchen och fick se mig besegrad. Vi växlade några ord han och jag där i spellokalen men ställde inte till med något större det-sa-bara-klick-drama. Det var full fokus på tävlingen och jag hade inte tänkt att hålla ögonen öppna efter någon ny kille där och då... Så slutade i alla fall det årets SM med att han knep guldmedaljen och jag landade på en andraplats och åkte hem till mig med min silverpokal och en vinstflaska vin för snyggaste rullningsordet (HÖ)gVINTER.

Det var sedan allt började. Sedan, ett tag senare när jag ville bjuda in den där killen till spel för att få chans att ta revansch. Det var väl inte mer än rätt. Vi började prata lite, spelade några matcher till och pratade lite mer. Pratade om allt möjligt och mer och mer. Utan att jag ens ville det först för att jag ännu var skör efter allt som varit och ännu pågick inom mig. Det var för komplicerat just då. Men vi var de bästa vännerna från start och till slut kunde jag inte förneka att det här kändes bra. Han var tålmodig och lugn. Det kändes avslappnat och roligt, naturligt och så märkligt enkelt som om vi hade känt varandra för alltid. Visst låter det klyschigt, jag vet...

              Vinnartrion, Wordfeud-SM 2018