Den sommaren förändrade allt. Jag behövde inte vara rädd, eller ledsen eller ha några andra negativa känslor över huvud taget. Det var bara äkta glädje när vi två var tillsammans och vi försökte få till träffar varannan helg, de helger jag inte jobbade. Ibland tog jag tåget ner till honom och ibland åkte han de 36 milen upp till mig. Det var korta helger som försvann på ett par blinkningar men vi såg till att fylla dem med äventyr att ha nära till hands i minnet när vi sedan behövde skiljas åt igen. Runt Falkenberg var allt nytt för mig, havet och stränderna däromkring var underbara platser där vi kunde strosa i lugn och ro hand i hand. Andas havsluft, lyssna på måsarnas skrik och få saltstänk i ansiktet. Han tog med mig på operadejt i Göteborg och vi gick på utomhuskonsert i Societetsparken i Varberg. Vi vandrade i bokskogens gröna skimmer och cyklade runt på landsbygden med vinden i håret och gödseldoft i näsan. Hemma hos mig i Örebro var allt nytt för honom så jag tog med honom till mina favoritplatser. Stadsparken och Wadköping är ett måste som turist, precis som slottet och uteserveringarna inne i stan. Vi tog långa promenader i naturskön miljö runt Oset, vid Karlslunds herrgård och ute på Sörön. Det året var det "Open Art" i Örebro och staden var full av kreativa konstverk runt om på gator och torg, i ån och i luften. Som alltid också någon ganska obegriplig installation som engagerar stadsborna och jag älskar det. Jag gillar att det är lättillgängligt utomhus som en del av stadslivet och längtar efter nästa gång det kan tänkas bli. Veckorna ifrån varandra gick förvånansvärt fort ändå och sedan när semestern kom då kunde vi hänga ihop hela tiden. Det var underbart, det kan inte sägas nog så många gånger. Allt det här hade hänt så plötsligt och jag var inte beredd på det, men det kändes så bra så varför skulle jag kämpa emot? Varför skulle jag inte vilja vara med den här mannen med de gladaste himmelsblå ögonen och de charmigaste smilgroparna? Varför skulle jag förneka mig möjligheten att få känna mig älskad och trygg i hans omfamning varje dag? Vad hindrade mig från att bara låta allt falla på plats? Jag var lycklig och harmonisk nu, jag kände det som en varm vind, och kaoset som pågått i mitt liv fick blekna och ge vika. Så tog sommaren ofrånkomligt slut och jag behövde åka hem och jobba och fortsätta min vardag utan honom. Men det skulle inte bli särskilt länge. Att känna sig halv är nämligen inte helt bra, och det var så tomt och kallt utan den andra halvan. Med den insikten där och då bestämde jag mig för att säga upp mig från jobbet i min trivsamma lilla klockbutik och lämna min vackra hemstad där jag levt sedan födseln (eller där jag va fudd och uppvuxun som man säger på bre närkingska). Redan i slutet av september gick flyttlasset till vårt gemensamma hem. Jag var inte rädd för vad som väntade och jag var så hjärtligt välkommen till Långås...
Jag fångade en underbar kille. Open art, Örebro 2019.
Kommentarer
Skicka en kommentar