Föräldrarna flyttade från - förståelse för förändringen för familjebanden finns fortfarande fast förenade från fjärran.

Det svåraste mitt i förändringens lyckorus handlar förstås om älsklingarna, mina ungdomar som jag lämnade därhemma. Jag behövde klippa navelsträngen en gång till. Jag behövde säga till mig själv att de är vuxna och självständiga. Och jag behövde föreställa mig scenariot att de kanske ändå inte bor kvar i Örebro framöver för studier, jobb eller kärlek. De flesta föräldrar får tampas med den känslan, att det är barnen som lämnar hemstaden. För de här ungdomarnas del blev det tvärtom när båda föräldrarna flyttade åt olika håll inom loppet av ett år. Vi är trots allt bara några timmar bort fysiskt och alltid nära att chatta och prata med. Men ändå saknar jag grabben i vardagen, den kloka, lugna, stiliga som jag fick bo med i den där lägenheten i stan. Han med ett stort hjärta som spelade gitarr för mig och pysslade om mig när jag var trött, och vid middagsbordet på kvällarna kunde vi prata om allt. Och dessutom saknar jag tjejen, den vackra, duktiga som jag hade den stora förmånen att få jobba tillsammans med varje dag. Hon som är den mest spontana, roliga, underbara, starka unga kvinna jag vet. Mina barn som sjävklart är min största stolthet. Men när saknaden är för stor då hoppar vi in i bilen och åker upp till dem och de är alltid, alltid, alltid välkomna hem till oss. 

Som till nyårshelgen, när det var dags att festa in det nya 2020, då tog älsklingarna sina hjärtevänner med sig hit med tåget så att vi kunde fira tjejens födelsedag med tårta och tomtebloss. Då fick huset extra mycket liv av pigga, pratglada ungdomar och de fyllde dagarna tillsammans med oss med glädje, matlagning, promenader i vintersolen och sällskapsspel. Nu ser jag fram emot helgen som kommer för nu är det är sannerligen dags för en dos igen...

På promenad längs Svartån i Örebro med de där två sköningarna.