Morotsmannen

Det började komma blommor. Den ena buketten vackrare än den andra levererades till jobbet så många gånger att personalen i den lilla blombutiken på hörnet längre ner på Köpmangatan skrattade och påpekade att jag verkade vara omtyckt. Jag kunde nog ana det också. Han brydde sig om mig och ville att jag skulle må bra. Så bestämde vi oss till sist för att träffas på en första dejt. Tåget ner till Göteborg och vidare med Öresundståget till Falkenberg skulle komma att bli en välbesökt pendlingssträcka. Jag vågade, trots att det var ett halvt liv sedan jag var på en sådan riktig dejt. Jag kände mig ung och vacker och behövde bara hänga med tillsammans med denna man, så enkelt kändes det. Han tog min hand och där hörde den hemma, i mörkret under stjärnorna mitt bland alla Zombies på Liseberg. Vi gick tysta ibland och bara trivdes utan att det kändes konstigt. Vi pratade och lärde känna och skrattade. 

Nere vid båtarna stannade jag till en stund och försökte fånga vad som stod på dem alltmedan de snurrade runt i vattnet. Det var en söt liten kaninhistoria skrivet på dem och om jag bara kunde komma ihåg inledningen så skulle jag få höra en egenkomponerad fortsättning en annan dag. Spännande! Jag försökte memorera så gott jag kunde.. 

En ny vecka väntade på jobbet hemma i Örebro och en vacker dag, som man alltid brukar säga i sagorna, så kom det en bukett till mig igen. Denna gång med en kanin (inte en livs levande förstås) och en morot fastknuten bland blommorna. Det var bara det att moroten inte skulle komma att stå sig så ståtlig värst länge. Grabben hemma, som ännu inte fått träffa min uppvaktare, fick syn på buketten på vardagsrumsbordet. Han undrade nyfiket vem den var ifrån och om jag borde ta den ofrånkomliga symboliken på allvar.. Smeknamnet hemma hos oss på denna Falkenbergsbo och Wordfeudmästare blev därför en tid framöver den så kallade "morotsmannen". 

 En av alla vackra buketter <3