Annelies agenda

Så var det faktiskt också ett sista avsnitt i min berättelse om resan tillsammans med min dotter. Vad hände med fortsättningen har ni säkert otåligt tänkt i ett par månader nu. Här kommer till sist fortsättningen... Det var för drygt tre år sedan nu som hon och jag hoppade över Valborgsmässofirandet och majbrasan vid slottet hemma i Örebro och istället gjorde åkarbrasa på bussen ner genom Europa. Nu hade vi kommit så långt på äventyret att vi redan var på väg uppåt och hemåt igen på den nionde och tionde resdagen. Det var underbart att få spatsera runt i Ungerns huvudstad den där våren, med ny sommarklänning i det vackra vädret. Hon hade fixat lockar i håret på mig den sista morgonen på slottet innan det var dags att åka in till storstaden. Vi besökte saluhallen i trängseln bland så många människor som vi bara kan drömma om i dagens läge. Det vankades lunch på en uteservering med ett glas vin i solen och sedan åkte vi upp till Gellértberget med panoramautsikt över Donau och Budapest. E...

Den här morgonen vaknade jag rysligt tidigt med ett ryck och kunde inte somna om. Jag hade drömt och obehagskänslan dröjde sig kvar. Drömmen utspelade sig i vårt gamla hem i barndomskvarteret och vi satt samlade i det stora köket med många fönster i den fina femrummaren uppe på tredje våningen. Jag satt på min favoritplats på kortändan av bordet precis som förr och hade Jalle med mig på min högra sida. Bredvid honom satt någon mer men vem vet jag inte riktigt, det var tydligt suddigt i drömmens periferi. Till vänster om mig satt mamma och bredvid henne fanns pappa precis som vanligt. I drömmen var det inget konstigt att han levde igen och vi pratade och skrattade och överröstade och avbröt varandra precis så som det kan vara på en klassisk söndagsmiddag hemma hos mamma och pappa.  Men plötsligt stelnade vi alla till av ett högt väsande ljud. Det överröstade oss alla och fick oss att tystna av rädsla. Ljudet kom från fläktsystemet i köket och något dimmigt började sakta sprida sig u...

Jag befinner mig mitt i mitt ursprung Den här morgonen vaknade jag med förväntan trots att jag sovit rysligt illa. Kanske spökade det på gamla slottet eller hade jag drömt det? De skira gardinerna fladdrade fortfarande så där klassiskt kusligt när vi klev upp för att göra oss i ordning för en ungersk frukost nere i matsalen. Sedan skulle vi äntligen få ta bussen till Miskolc, staden där min pappa bott. Jag måste säga att jag var alldeles överväldigad av känslor där jag fick gå på samma gator som han vandrat runt på. Det kändes overkligt och mäktigt, det här var mitt ursprung och jag befann mig mitt i det. Jag tog in alla intryck och studsade fram på gator och torg och gick flera varv bara för att jag kunde. Där framme låg en frisersalong, kan det ha varit där pappa en gång arbetade i sin ungdom? Jag gick in och försökte fråga mig fram men ingen verkade särskilt bra på engelska och jag är tyvärr inte ett dugg bättre på ungerska. Google translate är mest ett skämt och jag gav frisörerna ...

En dryg mil från Miskolc, uppe i Bükkbergen ligger Lillafüred. Vårt slott såg verkligen inbjudande och pampigt ut när vi rullade in med bussen intill sjön. Vi fick ett tjusigt rum med utsikt över den prunkande parken, men ganska snart ville vi gå på upptäcktsfärd i omgivningarna. Vi hittade den smala spiraltrappan som ledde upp till ett av tornen i slottet och där uppe fick vi en fantastisk vy över byn och grönskan nere i dalen. I parken blommade tulpanerna och pingstliljorna och framför vattenfallet behövde vi ta en selfie. I den stora anrikt inredda salen inne i slottet stod flera schackspel uppställda och klara för ett spännande spel eller två. Längst ner i byggnaden fanns ett spa med bubbelpooler för lite avkoppling efter alla äventyr vi skulle få vara med om. Eller så kanske man bara behövde gömma sig lite för Henrik som gärna ville ut och ro med oss på den fina lilla sjön. Det var väl i och för sig gulligt av honom men med tanke på de antal öl han hade hunnit fått i sig så kändes...

Till våren är det nu tre år sedan jag och min dotter gav oss ut på en spännande resa tillsammans genom Europa med buss. Det var till största delen äldre med på den här resan, vi och en ensamresande kille i trettiofemårsåldern från Göteborg som var glad i öl och att prata... En dag i somras helt apropå när jag och min hobbit var på stranden här utanför Falkenberg passerade vi en snubbe som hejade glatt och frågade om vi kunde hålla ett öga på hans prylar medan han gick iväg för att pissa. Det var en röst jag inte kunde ta miste på. Tänk vad plötsligt en människa kan dyka upp från ingenstans och lika plötsligt kom alla minnen tillbaka från vår resa.  Tack Henrik, nu åker vi...  Det blev en av de mest minnesvärda och betydelsefulla saker jag gjort. Hon och jag mötte våren tillsammans med Ungern som mål men vägen dit och hem var fantastiska upplevelser alltigenom. Vår resa startade på valborgsmässoafton via Danmark, genom Polen, Slovakien, Ungern, Tjeckien, Tyskland och till sist ...

Jag kunde inte för mitt liv förstå att dagen hade kommit.  Dagen då min far skulle sänkas ner i jorden på platsen bland alla andra som lämnat livet här med oss. Dagen då vi skulle minnas honom tillsammans med alla släktingar och vänner.  Som jag hade fasat, och så var det redan fredag. Ville helst inte vakna.  Huvudvärk och sorg, morgonrutinerna fortgick som i dvala. Jag klädde mig högtidligt snyggt, för far. Den svarta släta klänningen hängde färdigstruken och skorna var nyklackade och putsade. Diskret sminkning med vattenfast mascara. Många tunga tårar började trilla redan efter frukost. Jag grät tillsammans med min son, det var hans namnsdag och han hade fått ett namnsdagskort. Kortet var från mormor och morfar och hade gjorts iordning en månad innan medan hans morfar ännu levde. Älskad, saknad. Du lever i vårt minne Timisoara 26:e augusti 1937 Örebro 8:e februari 2013 "Dina döda ska få liv igen, deras kroppar ska uppstå.  Vakna och jubla ni som ligger i mullen!...